italiadabere

Efter en fyra mànader làng exil i Spanien àr jag nu tillbaka dàr jag hòr hemma. I Italien. Denna gàng utan dator. Under tiden det smàrre problemet lòses vill jag bara uttrycka min fòrvàning och framfòrallt glàdje òver att det fortfarande finns personer som kommer in hàr. Jag àr snart tillbaka. Tack fòr tàlamodet.

1. Torna il sole non il tempo 2. Dusk 3. Minimargherite 4. Tick 5. Coppia colorata
6. Medelhavskost från Grekland 7. Par i parken.

För er som undrar hur milanodialekten låter, ecco a voi ett litet guldkorn direkt från en reklamfilm som just nu  tormenterar kommunikationskanalerna. Man använder sig av stereotypen för den typiska milanesaren, den vräkiga och skrytiga typen som åker SUV som pappa betalat. Fyndigt. Och catchy. Blir lite lycklig av att sjunga på den.






Alùra?

Vem är det som aldrig kommer till min dörr fast klockan går och går?

Vem är det som stjäl badbollar och gömmer dem för små små barn?

Vem är det som jobbar och jobbar och aldrig har Sea Sex Sun Semester?

Vem är det som skulle bli liftvakt men hamnade på ett ur?

Vem är det som bjuder och bjuder och aldrig får igen?






I morgon kommer min alldeles egen aprilsill.

... eller 6 nyanser av blått.

Ropen skallar och fönsterrutorna skallrar. Någon av Milan och Lazio gjorde precis mål på San Siro.

Jag tippar på Milan.

Det var bara det.

Man gör vad man kan för att hålla sig uppdaterad. Man läser tidningar, pappers-och nätupplagor, man läser böcker i ropet och bloggar för att hänga med i snacket. Första gången jag flyttade till Italien gjorde jag inte det. Kom hem till Sverige och fattade ingenting, visste ingenting, helt clueless. Så nu kämpar jag här i mitt lilla för att hålla koll på Sverige. Samtidigt är det ju här jag bor, i Italien, så jag hänger med här också. Gör så gott jag kan. Läser på, fördjupar mig ibland, skummar mycket.

De stora problemen kommer när jag åker någonstans som inte är Sverige eller Italien, vilket händer rätt ofta. Då blir det ju en väldans massa att läsa ikapp. Högar av texter och bilder och "snackisar" att ta del av. Men det håller inte. Inte i längden. Det är jobbigt nog att hålla sig uppdaterad på ett land. Två blir för mycket.

Det hela grundar sig i att jag inte helt har bestämt mig. Om någon frågar var jag bor säger jag aldrig Milano. Inte heller säger jag Stockholm eller ens Italien. Jag säger "Det är komplicerat". Jag förhåller mig till Sverige och Italien som ett skilsmässobarn till sina föräldrar. Jag är mycket noggrann med att ge lika mycket uppmärksamhet åt båda två, det får inte bli orättvist. Jag älskar båda lika mycket men kanske på olika sätt. Befinner jag mig i mitt ena hem och har tid och pengar över kan jag inte åka hem till någon annan, jag måste kompensera och åka till mitt andra hem istället.

Jag ägnar mycket tid, mycket mer än jag egentligen skulle vilja, åt att försvara båda i den andres läger. Själv får jag säga hur mycket elakt jag vill om bägge och beklaga mig över min splittrade situation men hör jag någon prata illa om IKEA tar jag det personligt. Läser eller hör jag något onyanserat om Italien i svensk press blir jag irriterad och sitter och muttrar. Jag är svartsjuk och vill veta om allt som sägs om Sverige i Italien och vice versa, vill inte att de ska kommunicera utan att jag vet vad det handlar om.

Sverige är mina rötter och min stolthet och Italien min passion. Sverige är mitt resonerande förnuft och Italien mitt fladdriga hjärta. Jag kan inte välja. Hur ska jag kunna göra det?

Ändå, vad skönt det skulle vara.

I huset där jag bor har det öppnat något slags pizza/focaccia-ställe. Jag har inte tänkt så mycket på det men nu med den nyanlända värmen så sover jag gärna med öppet fönster och jag måste säga att det är fantastiskt. Inte just att ha pizza och focaccia så nära, det bryr jag mig inte så mycket om. Däremot har jag de senaste dagarna upptäckt en ganska oväntad positiv bieffekt av min nya grannens närvaro.

Jag är ofta rätt trött på morgnarna. Jag skulle inte klassa mig som en Morgontrött Person direkt, jag är en kvällsmänniska och därför har jag ibland svårt att gå upp på morgnarna. Det problemet är numera som bortblåst. Poff. Bye bye försovningar och adios sovmorgnar.

Runt kl. 7 - 7.30 börjar de nämligen steka bacon eller något liknande där nere och ångorna som stiger upp på gården går rakt in och tar över luften, inte bara i mitt sovrum men i hela lägenheten. Det går helt fantastiskt fort att byta ut syre och smog mot stekt fläsk. Och jag som utan problem kan sova i gassande sol, stående, på en byggarbetsplats med tryckluftsborrar och släggor vinande runt om mig kan inte fortsätta sova i detta fullkomigt dominerande matos. Det är som att sova inne i en Sibyllakiosk. Så numera kastar jag mig varje morgon upp av skräck, inte bara för att må illa men för att få hela lägenheten inklusive mig själv impregnerad av stekos.

Så tack. Från botten av mitt hjärta, tack för världens bästa väckarklocka.

Om man frågar en italienare om han/hon tror på astrologi och horoskop så är det absolut vanligaste (testa själva) svaret:

- Nej! Men alltså vissa saker stämmer ju.

Skrock är stort i Italien helt enkelt. Vissa tror på nummer (la Smorfia från Neapel t.ex), andra tror på drömmar, kaffesump och svarta katter, en del på små pinnar och stenar som man kan köpa dyrt på TV-shop och väldigt många tror på stjärnorna.

Med anledning av detta vill jag skicka en speciell hälsning till alla Vädurar där ute. Enligt Paolo Fox, den mest prestigfulla astrologen i Italien, kommer Väduren idag och imorgon att ha det riktigt bra. Till skillnad från vad man (Väduren själv kanske) skulle kunna tro med tanke på morgonen och de senaste dagarna! Så grattis alla Vädurar!

Till alla andra stackare, födda på andra datum under året, önskar vi bättre lycka nästa gång.

Den som kan gissa italiadaberes stjärntecken får sin ascendent uträknad!

Fantastiskt. Youtubade för att hitta Lasse Stefanz cover på Al Bano & Romina Powers "Felicità" och hittade covern! Covern på covern alltså. Det är Tony som står för bedriften och förutom att blanda ihop stavelserna lite i början (Fecilità) får man väl säga att han gör ett bra jobb.





Orginalet.



Jag vet att det här bara är roligt för de som har en relation till Al Banos låt men ibland är det så.

"Förbannade vår"

En av de stora fördelarna med det här mycket osäkra vädret som vi nu upplever (snöstorm för ett tiotal dagar sen och över tjugo grader idag) är att det är en fantastisk syndabock med outtömliga möjligheter till rentvåelse. Allt går att skylla på denna åkomma som vi kallar årstidsbytet, il cambio di stagioni. Trötthet, pigghet, förkylning, allmän seghet, bakfylla, depression, omotiverad glädje, insomnia, slöhet, dålig kvalité på håret, fula kläder, smogen, otrohet, pengabekymmer, surhet. Listan kan göras lång och det känns på något sätt mycket bättre att ha något att skylla på. Man behöver inte ens förklara sig.

- Du ser lite trött/pigg/mätt/sliten/glad/avskedad/frusen/bedragen/utvilad/osv ut.
- ...
- Jaa nu med il cambio di stagioni så blir det ju så.
- ...

En annan stor fördel är att det gör under för kallpratet. Konversationen ovan fortsätter utan problem med:

- Varje år är det samma sak. Du ska se att det blir bättre/sämre om någon vecka. Fast det förstås. Det här vädret kan man ju inte lita på. Jag har hört att det ska snöa i maj. Du vet le mezze stagioni (mellanårstiderna) existerar ju inte längre. Annat var det på min tid. Nu vet man ju inte vilka kläder man ska lägga undan när man gör sitt cambio di armadio (garderobsbyte). Visst, yllet kanske man kan lägga undan... men den tyngre bomullen? Och bomullen blandad med ylle? Och så snöar det på Sicilien. UUUpponervända världen.

Och så var vi igång igen. Unstoppable.

Snart påsk vilket betyder, förutom att det är bäst att börja träna på att äta choklad för att kunna tåla de kilon man snart måste inmundiga i form av ägg, att det är dags att besiktiga min stora kärlek på jorden. Min vespa.

"Palermo is for loners, misanthropes, the faintly morbid, the fatalistic."

skriver Jim Lewis i The New York Times och staden har onekligen en alldeles säregen charm.

Jag kan dock förstå den som åker på sin första Italien-resa med föreställningar och förhoppningar om toskanska kullar och umbriska gränder och blir illa berörd. På samma sätt som de kan bli besvikna när de möter Milanos gråa silhuett t.ex.

Kommer man över den initiala chocken så finns det helt fantastiskt mycket att upptäcka. Få städer har samma rikt blandade kulturarv. I få städer kan man få se moppekillar motionera en ponny. Jag måste snart tillbaka.





*Palermo på arabiska.

Varje gång jag får den stora glädjen att ta emot långväga gäster så går vi en liten rundvandring i "våningen" så att alla ska känna sig som hemma.

Här är vardagsrummet med gammelmormors stol. (Sitt gärna. Försiktigt.)
Här är köket utan gardiner. (Skyl er om ni vill för de katolska grannarna).
Här är sovrummet som man måste gå igenom för att komma till badrummet.
Här är badrummet med ett elstängsel utanför fönstret. (Ta helst inte i det).

Osv osv.

När vi väl är inne i badrummet så har jag nästan alltid en liten genomgång om duschen. "Vad är det som är så svårt med att duscha som kräver en skola??" kanske den oinvigde berättigat undrar. Jag vet inte vad det är faktiskt, men den här duschen (precis som den förkrossande majoriteten av italienska duschar jag har provat i mina dagar) lyder efter egna lagar när det gäller temperaturskiftningar. Det har visat sig väldigt lätt att antingen

1) få iskallt vatten över sig, mitt i shamponeringen.
2) bli skållad.

För att behålla mina gäster glada och med allt skinn kvar på kroppen har jag därför den här lilla skolan. Italiadabere ger er:

1. Glöm allt du någonsin lärt dig om duschar hittills i ditt liv.
2. Det är ingen idé att bli arg, duschen kommer alltid vinna mot dig i en styrkekamp.
3. Den översta kranen med ett F är för kallvatten, den nedersta för varmvatten med C på.
4. Jag rekommenderar STARKT att låta handtaget i mitten, vilket reglerar från vilket munstycke vattnet ska spruta, vara riktad NERÅT i startpositionen.
5. Det går inte att bara ställa kranarna i någon förbestämd vinkel som "borde" ge lagom ljummet vatten.
6. Börja med att vrida varmvattenkranen krafitgt åt vänster, så långt det går. Inget meseri här, det gäller att snabbt ta kommandot och direkt visa var skåpet ska stå.
7. När vattnet börjar närma sig en hyfsad temperatur börja då försiktigt att vrida kallvattenkranen ungefär ett halvt varv.
8. Vänta i ca 20 sek.
9. Vrid om mittenhandtaget NU och akta fötterna för det iskalla vattnet som kommer ut ur handmunstycket.
10. När vattnet helt plötsligt ändrar karaktär och blir skållhett, ha då is i magen och vänta ut det. Akta fossingarna och Vad Du Än Gör. Vrid inte på kallvattnet.
11. Efter ca en minut kan du lita på att duschen har ställt in sig på en temperatur som den kommer hålla.
12. DÅ. Är det dags att med en MYCKET finkänslig hand göra finjusteringar på kallvattenkranen. Vi snackar någon millimeter åt höger eller vänster. Alltså med en Stradivariussnickares precision. INGA hastiga rörelser, det skulle paja den stabila ljumna grunden som det tagit MINUTER att bygga upp.
13. Glöm inte att efter varje justering vänta in den reella effekten i sisådär 30 sekunder.
14. Nu när temperaturen med det specifika gradantalet som är just vår favorit förhoppningsvis forsar ur kranarna är det lätt att tappa kontrollen. Då vill jag bara påminna om En Mycket Viktig SAK:
15. Det finns ju ingen hållare till munstycket utan man får helt sonika hålla i det med höger-(eller vänster-)handen. Då slangen dras upp för att munstycket ska hamna ovanför huvudet och på det sättet dränka huvudet och hela kroppen i vatten Kan Det Hända att den trasslar in sig i någon av kranarna vilket på ett mycket drastiskt sätt ändrar det som nyss var en mer än en behaglig duschupplevelse till en regelrätt mardröm i antingen jättekallt eller jättehett vatten. Så SE UPP.
16. I det stora hela önskar jag er en härlig dusch.

Ja det var väl allt. Nu ska jag ut på stan och leta efter en laminator så jag kan klistra upp instruktionerna på kaklet. Hej på ett tag.

Tro det eller ej men efter decennier i Italien, the Land of the Pasta, känner jag mig fortfarande obekväm med att äta spaghetti i situationer där man ska vara lite elegant. Jag får liksom aldrig tag på exakt rätt kvantitet av strån på gaffeln, det blir antingen för mycket eller för lite. Blir det för lite så tar det en halvtimme att äta upp 8 hekto pasta (rek. tid: 7 min) och man känner sig allmänt fånig, blir det för mycket och man ändå väljer att stoppa in det i munnen måste man ju först och främst luta sig väldigt nära tallriken för att inte få hela hakan och kanske bröstet indränkt i sås eller olja eller vad det kan vara. Man då kan antingen välja taktiken att hjälpa till underifrån med gaffeln för att fånga in ändarna som dinglar ut från munnen, eller så kan man förstås bita av hela "skägget" vilket medför att man sen sitter med små kortisar som man kan glömma att någonsin få upp på gaffeln igen. Det värsta är förstås om man försöker suga in det som hänger ut. Så det blir mest att jag sitter och försöker rulla upp olika testar på gaffeln och sen får börja om när jag märker att det är ohållbart. Jag tittar alltid därför fascinerat på när olika italienare lätt och smidigt arbetar sig igenom sina spaghettiberg utan ett endaste tomatstänk på hakan och tänker avundsjukt: Ja, men de har ju snurret i blodet förstås..

MEN.

Jag fick för ca en månad sen reda på något som för alltid kom att ändra sättet jag ser på det här problemet.
Något världsomvälvande stort.
Något som bevisar att det finns en anledning till varför jag inte får till upprullningen på gaffeln.
Något jag aldrig själv hade kunnat gissa mig till.





Jag har i alla år snurrat gaffeln åt fel håll. Kan ni förstå detta? Jag snurrar motsols! Helt fel tydligen, och efter en månads empiriska efterforskningar har det mycket riktigt visat sig att jag är den enda i min omgivning som beter sig på det här viset. Inte bara snurrar alla andra medsols, samtliga i undersökningen var också helt bestörta när jag erkände att jag snurrar åt fel håll.

Den här nya faktan har öppnat upp en avgrund framför mig och jag sitter paralyserad och fixerar ett dammkorn med tom blick. Tänk.. under alla dessa år..

Frågorna hopar sig och jag försöker organisera dem mentalt.

Vem vet hur många fler fatala gastronomiska misstag jag gör mig skyldig till, dagligen?
Kanske rör jag om i min espresso åt fel håll?
Snurrar jag struten åt fel håll när jag slickar på min pistageglass?
Rör jag om i risotton åt fel håll?

Om man befinner sig under stenbockens vändkrets, ska man byta håll då?
Hur bör vänsterhänta hantera besticken? Ska de fortfarande snurra medsols eller ska de snurra "utåt" dvs motsols för en högerhänt åt fel håll?

Och framförallt:
Finns det fler som jag därute?

Var inte blyga, jag hoppas att min berättelse ska kunna hjälpa andra som jag. Tillsammans står vi starka, glöm inte det.

En snabb update om min tant: Hon lever och mår bra. Hittade henne vid postfacken där hon ondgjorde sig över alla nya som flyttat in och som hon därför inte känner till namnen på. Det är kallt också sa hon, speciellt här på nedre botten. Därför hade hon rest bort i några dagar till sin syster på den romagnolska rivieran. (Där hade det varit lite varmare, men inte mycket.) Jag är mycket lättad att hon nu är tillbaka hemma hos oss.

Tack för alla tips och tröstande ord.

Jag brukar börja varje vecka med lite gymping. Förutom de uppenbara fördelarna som en slank figur och en smidigare fysik så höjs humöret markant med det endorfinrus som följer. Gympar man dessutom till den här låten så får man en gratis uppfräschning av italienskan. Det är lite knepigt i början att hänga med, men det handlar alltså om att göra rätt rörelser till rätt ord och hörrni, övning ger färdighet!

De ord som ska personifieras är:

Dormire, salutare autostop, starnuto, camminare, nuotare, sciare, spray, macho, clacson, campana, ok, baciare, saluti, saluti, superman.

(Dvs: Sova, hälsa, lifta, gå, simma, åka skidor, spray(a), tuta, ok, pussa, hälsningar och sist men inte minst stålmannen.)

Testa ni också och förbered en härlig vecka!