italiadabere

Direktfärd tillbaka till december anno 2001. Jag kan knappt lyssna på det här med mitt nostalgiska sinnelag men ni som kan.. ecco a voi.







Dessa bitar är av varierande och ibland sviktande kvalitet men alla bär de med sig minnet av att flyta omkring som i ett vakuum med en stark längtan att förstå sin omgivning och göra sig förstådd. Jag minns känslan av en blandning av bedövning (utåt) och ultrasensibilitet (inåt).

Lystring! Fondväggen har kommit till Italien! Observera dock, i guld. Inte för inte är vi i the land of Dolce e Gabbana.

..osannolik kåver. Den som vet vad orginalet är får bestämma innehållet i nästa inlägg. Inget fusk är tillåtet.



Bonus för den som står ut att lyssna på hela den långa klagan: baby-Angie i videon.

Kåvern är gjord av den okrönte kungen av rock, Vasco Rossi, praktiserande sedan 60-talet och för vissa symbolen för italienarnas älskade "trasgressivitet". Jag har sett honom live på ett smockat San Siro och jag kan väl personligen säga att han har (haft?) en viss karisma och har skapat ett och annat guldkorn. Det här.. det smärtar i själen.



Kunde inte hitta en version av den officiella videon som gick att lägga upp här tyvärr, då Eleonora Abbagnato som dansar kan vara det enda som lindrar smärtan lite.

För er som undrar, här är orignalet.



Varför? Perché?

Post Corona, post förolämpningar åt alla håll och post skrikfester i alla kanaler. Post förföljelsen av chefredaktören för katolska tidskriften Avvenire och post utpressningar av politiker inblandade i prostituion och droger. Är det fortfarande orättvist att ge Machiavelli rätt? Kanke ja.


Den här fick han sopad rakt i nyllet. AJ.

För att fira det här och inte minst att pizzan i år fyller 120 år så begav jag mig till Napoli igår på inrådan av en "äkta" napolitanare för att äta "riktig" pizza.


Observera att inte alla människor på bilden är dockor.

För er som undrar hur en "riktig" pizza ser ut bilddokumenterade jag gårdagens delikatesser.

Ecco a voi:



...pizze napoletane DOC.

Det här är nog den största anledningen till att jag skulle kunna tänka mig att flytta ut till en liten by utanför Milano. Det är också den största anledningen till att jag kanske inte borde flytta ut till en liten by utanför Milano.

Det här är Silvano. Han ville bara berätta att det är han som kontollerar vägarbetet här intill. Alltså han känner ägaren väldigt väl. Så om jag, ni eller någon annan har några frågor så är det Silvano vi ska vända oss till.

Av alla de otroligt irriterande saker med dubbning så finns det en sak som slår alla de andra. Med hästlängder skulle jag vilja tillägga. Jag vill t.o.m. kalla det för ett fenomen. Det gäller översättningen av det engelska uttrycket "Come on" vilket alltid alltid översätts med det italienska "Andiamo.." uttalat av en klagande röst, gärna följt av en liten suck och kanske ett "sù" och ibland föregånget av ett "dai". För den icke italiensktalande publiken vill jag förtydliga att "andiamo" alltså betyder "vi går", typ. Jag har aldrig och jag upprepar, aldrig hört det här uttrycket användas i en "come on"-situation i verklgheten. Dai, ma, su, allora, smettila och många andra, men aldrig det här utstönande "Andiaaaamo..." Ändå är det här dogman, lagen i dubbningssammanhang. Jag vill inte på något sätt låta påskina att jag är någon allvetare här, så finns det någon som hävdar motsatsen, d.v.s. att det här "Andiaaamo" visst används så låt höra. Men jag vill ha bevis. Med mindre ger jag mig inte.

Ps. Nu när jag tänker på det så skulle det ju faktiskt vara väldigt intressant ur ett lingvistiskt perspektiv om det italienska språket påverkades av den här "povra" översättningen och tog till sig uttrycket... Förutom det här stönandet. Det får man slopa i så fall. Ds.

Pps. Det skulle ju vara ännu roligare om alltihopa gick ett varv till och en italienare på engelska sen istället sade "Let's go" istället för "Come on".. Ok jag släpper det här nu. Dds.

Detta inlägg tillägnas med oklädsam stolthet Marie och dotter som tydligen följer min blogg. Som om det inte var nog smickrande att bli nämnd i samma sammanhang som några av mästarna i vår sektor så skriver Marie skriver själv om bloggen: "...Italiadabere - som skriver om Italien fràn ett humorisktiskt perspektiv." Marie, du är idag min hedersgäst här på bloggen och jag hoppas att både du och din dotter ska trivas här även i fortsättningen.

Annars? Imorgon arla som sjutton bär det av till bergen. Vilket berg då? kanske ni undrar. Ja se, det är inte så noga med det här i Italien. Vi håller inte på och knusslar med detaljer när det gäller berg, stränder eller växter heller för den delen. Det blir mest att man åker in montagna eller al mare. Kanske att man stöter på något albero eller någon pianta på vägen. Lite generellt sådar.

Italiadabere önskar alla, men allra mest Marie och dotter, en riktigt härlig söndag.

Man skulle kunna tänka sig ett scenario där jag hade lite mer aktiva läsare. (Ni som är lite aktiva behöver alltså inte ta åt er, nu pratar jag till den lilla tysta massan.) I ett sådant scenario skulle jag bli bombarderad med frågor om Italien, "Var finns de finaste stränderna?", "Hur uttalar man gnocchi?","Vad betyder egentligen antipasto?", sådana saker. vad vet jag. Jag skulle svara så gärna. I ett sådant scenario skulle någon böna och be mig att tipsa om lite italienska jullåtar och jag skulle kunna lägga upp den här t.ex.



Så kunde ni överrösa mig med buanden och säga "Vilken lam julmusik! Finns det inget bättre?" och då skulle jag kunna lägga upp den här:



..och så kunde vi hålla på så.

Om det är någon som kommer på någon bra italiensk jullåt (förutom de vanligaste psalmerna) så får ni gärna tipsa.

Jag fick en deja vù.. Har jag redan skrivit det här? Eller är det bara det att det alltid regnar? All of the above?

Många som åker till Italien på semester gör det alldeles säkert p.g.a. Den Goda Maten. Med all rätt ska tilläggas, med all rätt. Det kan dock vara svårt att veta hur man ska gå till väga för att hitta rätt. Det finns ju ett rätt stort utbud av resaturanger i alla möjliga stilar och prisklasser. Jag vill med anledning av detta ge ett tips. (Här kommer rådet.)

Vad ni än gör kära turister, VÄLJ INTE EN MYSIG RESTAURANG. Gör inte det. En mysig restaurang är inte en italiensk restaurang, den är ett resultat av en vilja att komma åt turisten. Någon har kanske åkt utomlands och lagt märke till den svaga belysning som finns på restaurangerna där, kanske finns där t.o.m tända ljus. Denna någon får sedan en snilleblixt och importerar stilen till Italien. Kanske lägger man till lite tyger i lokalen, rutiga dukar, varför inte. Till vilda protester (och här har vi att göra med ett riktigt "utlands-freak") stänger man av storbilds-TV:n. Möjligtvis lovar man att den kan vara på vid viktiga fotbollsmatcher, men bara då för turisten, hör och HÄPNA, tittar gärna inte på TV när hon äter. Än mindre på sydamerikanska såpor dubbade till italienska. Har man gjort allt detta då vet man att turisten är alldeles runt hörnet redo att förtjust glänta på dörren. Turisten är en bra gäst för hon kommer tidigt, äter fryst fisk utan att klaga, microugnspizza är inget problem och betalar gärna mer än tio euro för pasta med tomatsås. Servicen kan vara ett problem för turisten men spelar man bara lite på sin italienska charm (man kan t.ex nynna lite på någon italiensk dänga) så lämnar turisten till råga på allt dricks. För att göra en redan lång historia kort: mysiga resturanger är dyra och har (oftast) sämre kvalitet på maten än en riktigt omysig fabrikslokal med krucifix som enda dekoration.

Självklart finns det undantag och hela den visan men generellt sett, är du ny på platsen och vill äta god mat, lyssna på mig och styr direkt mot lysrören och trästolarna med stråsitsar där man tvingas sitta i exakta 89-90 grader. Ser ni tillstymmelse till trevlig inredning, modern design eller lite gammal (till synes) tilltufsad charm, vänd då på klacken och lägg benen på ryggen. Om ni inte vill pröjsa 100 spänn för er cappuccino efter maten, lita då på mig och spring.

Uaou. Vilken härlig respons på Amarcord. Tack till er som har kommenterat och mailat. Så kul att minnen som känns som något väldigt personligt kan beröra så många andra. Men nostalgi är nog universellt ändå. Tack.