Better than fiction
En fru till en annan fru: Min man är så oteknisk att han inte ens vill använda dammsugaren. Han sopar mycket hellre!
Den andra frun till den första frun: Jaha men sopa går ju också bra.
Första frun igen: Så synd bara att vi inte har någon sopborste.
Dånande skratt och applåder.
Förklaring för alla jämställda svenskar som läser: Mannen vill inte städa. Själv säger han att det är för att dammsugaren är för teknisk för honom och att han hellre använder sig av en sopborste. Eftersom ingen sopborste finns tillhanda blir resultatet detsamma - ingen städning. Kul va? Om någon komiker är intresserad finns jag på [email protected]
Chi l'ha vista?
- Signorinaa!! Skrek hon darrigt och ville att jag skulle komma ner och titta för nu minsann hade det nog kommit något till mig. Och det var nästan alltid någon Abdullah eller Mustafa som skulle ha brevet och jag skrev ner mitt namn så tydligt jag kunde med större och större bokstäver. En gång väntade jag på ett brev som aldrig kom och jag frågade tanten flera gånger men svaren var alltid nekande. Efter en viss ihärdighet från min sida knatade hon in bakom dörren till den mörka lägenheten och muttrade att visst fanns det ett brev som hon inte visste vem som skulle ha, men det var ganska säkert inte mitt. Det var det ju förstås och jag suckade och bävade för nästa påringning så kraftig att luren trillade av, gärna måndag gryning.
Där jag bor nu har jag en tant som inte får betalt ("längre" har hon berättat, det brukade vara hennes jobb här i huset) men som tar uppgiften att "ha koll" på fullaste allvar med lika delar ansvarskänsla, gammal hederlig nyfikenhet och oro. Hon bor ju trots allt på nedre botten och det är till henne som "tjuvarna kommer först" som hon brukar säga. Med stor misstänksamhet brukade hon stå och lurpassa på mig när jag kom ner med hissen och titta undrande på mig där jag släpade resväskor fram och tillbaka. Nu känner hon mig och brukar hålla sig till småprat om ditten och datten medan hon stänger hissdörrarna om mig. Oftast pratar vi om:
- Vädret (nu senast fruktansvärt kallt (hon bor ju på nedre botten direkt ovanför källaren!))
- Det nya låset till porten
- Att det smäller i porten så hon vaknar (hon bor på nedre botten), trots det nya låset som satts in.
- Grannarna
- Vädret
- Hur det är att bo på nedre botten i allmänhet
Par condicio
I praktiken innebär detta att alla program som har politik som ämne under denna period tvingats göra uppehåll. Alla s.k. "talk" (tålk) och det är ganska många faktiskt, med uppdrag att informera om och fördjupa sig i politiska frågor har alltså stängts ner. Under valperioden. För att det inte ska bli orättvist för någon. Jamen det känns it... jag menar logiskt.
Ingen kan dock stoppa internet och på corriere.it håller den erkände journalisten tillika gamla tålk-räven Enrico Mentana i sitt "Mentana condicio", där igår en av programledarna till Ballarò, ett av de avstängda programmen var gäst. Han uttryckte saken lite "terra-terra" när han jämförde situationen med den absurda hypotesen "att inte låta fotbollsspelarna kommentera spelet under mästerskapen". Perfekt analog jämförelse om det inte vore för att den påhittade mardrömmen säkerligen skulle uppröra gemene man otroligt mycket mer än den trista verkligheten.
Titta gärna. Lite orättvis info åt folket.
http://videoelezioni.corriere.it/mentana-condicio-06_fabd4c42-2df0-11df-ab2a-00144f02aabe.shtml
Plötsligt händer det!
Näsan svider och glassen smälter.
Huden luktar sol och tvätten fladdrar.
Plötsligt kallar havet och knoppar brister. Visst gör det ont?
Advent
Det finns även ett ljuvligt sätt att på italienska uttrycka något man är på väg att göra, nämligen stare + infinitiv. Sto per uscire (jag är på väg att gå ut), sto per piangere (jag är på väg att börja gråta), sto per godere (jag är på väg att njuta), sto per morire (jag är på väg att dö).
Nu sitter jag här med min honungsburk och väntar på att sex underbara dagar ska börja.
Våd betider?
Hursomhelst så har det framkommit undringar vad gäller titeln på bloggen och det är ju dumt. Italia da bere är taget från ett uttryck som myntades på 80-talet om Milano och syftade på stans status som en nöjesmetropol under just detta årtionde. Aperitivons och modets stad där Camparin och liren flödade. Om Italiens 50-60-tal får representeras av la dolce vita i Rom och Fellinis berömda film med samma namn fylld av dekadenta konstnärer, skådespelare och intellektuella så är 80-talets Italien Milano da bere. Det hela var en optimistisk karusell som snurrade runt med pampar och pimpar ur näringslivet guppandes upp och ner på de färgglada hästarna. Milanos nöjesscen var av internationell kaliber och klubbar som Plastic hade celebert klientel som t. ex. Andy Warhol och Keith Harring. Det åktes taxi, pratades i biltelefon och faxades, Milano var en riktig yuppiestad under några av Italiens guldår. Sen kraschade alltihopa i Tangentopoli med Mani Pulite och tja.. landet har väl inte riktigt hämtat sig än.
Såhär kunde det se ut när det begav sig:
Orginalet.
Ape
Äh jag tror vi tar och bjuckar på en aperitivo.
Här har vi den - medelhavsdieten.
Transigt
Milano har under många år varit en samlingspunkt för viados från Brasilien, män som har silikonbröst och ser ut som kvinnor från midjan och upp och som tjänar sina pengar på kommers med sexeulla tjänster. Milanos gator, i centrum och utanför, är nu arbetsplats inte bara för kvinnor och barn utan även för män och trans. Det finns gator, områden mitt i centrala Milano där alla kvinnor som blottar sina attribut egentligen är män. Eller någonting mitt emellan. Eller något helt annat.
Den här senaste skandalen är bara en i raden av de senaste årens trans-överraskningar vilka bl.a. innefattar Fiat-arvingen och stilikonen Lapo Elkann. Bara det senaste året har argumentet blivit helt och hållet rumsrent och även de icke prostituerade börjar komma fram i ljuset. Frågeställningarna har alltså skiftat subjekt och är inte längre alltid koncentrerade kring "vilken typ av man köper sex av trans?" (svar: alla sorter) och "är det helt ute med vanliga kvinnliga prostituerade nu"? (svar: ja, det finns inte det minsta spår kvar av trasgression hos en simpel h*ra).
Numera ställs ofta frågan "hur ska en kvinna hantera att bli bedragen med en människa som är så svårdefinierad och svårplacerad" men framförallt så har själva transen själva fått utrymme att tala. Allt skulle kunna vara frid och fröjd alltså i det av Vatikanen välsignade Sodom och Gomorra om det inte vore för det att dessa trans fortfarande inte behandlas som människor utan som cirkusdjur. I egenskap av freaks blir de inbjudna till olika soffor för att visa upp sig och låta andra förfasa sig. Det blir en show där skäggiga damen är den mest populära clownen och man ser hur hon njuter när hon får alla att tjuta av skratt med sin vulgära mun.
Jag bara undrar vad som händer när strålkastarna släckts? Vad händer när alla har gått hem och det bara finns en svag sötaktig doft av svett och popcorn kvar som minne av publiken? Har hon sällskap då? Har hon någon att äta middag med? Kolla på film med? Jag hoppas att någon av dessa skamsna män stannar hos henne även när sminket och platåklackarna är av.
Italiadabere - nu prisbelönad
Precis som IRL så kommer dock belöningen med skyldigheter, nämligen att skicka vidare till andra sju och att berätta sju saker om mig själv.
Med risk för upprepning av Johannas prisutdelning skickar jag härmed vidare till alla mina Italienbloggande vänner: Johanna, Miranda (fast du har flyttat hem), Helly, Jenny (som jag "lärde känna" på Sicilien), Sanna, och Vicky. De flesta andra kvinnliga bloggare jag läser går under kategorin "Guilty Pleasures"* och är alltså inget man kan hålla på och lista så här offentligt, därför blir min lista inte sjutalig tyvärr.
Sju saker om mig då. Jag..
1. "har ett namn med alldeles för många konsonanter i" brukar jag få höra i Italien. Därför använder jag mig av mitt översatta dito ibland när det ska gå snabbt.
2. tror inte på bokstavliga översättningar och därför inte heller på lexikon.
3. bor på alldeles för många ställen.
4. är en soldyrkare.
5. pratar alldeles för mycket.
6. är livrädd för att flyga men gör det hela tiden.
7. älskar lyftkranar, skepp och solupp/nedgångar, allra helst i en kombination.
*ett välbehag man skäms över.
För alla sorter
Bild: Frida
Lektion i italienska 1
Det måste alltid finnas en sexuell dubbelmening i allt som sägs.
Här har vi en reklam för Milanos gratiscyklar som lyder:
Varför vara trogen bara en
när du kan ta och lämna dem som du vill?
La Discoteca alt. Så lär vi oss veckans dagar
Texten lyder:
Lunedì sera, la discoteca
Martedì sera, la discoteca
Mercoledì che mal di testa, ma sono andata alla discoteca
Giovedì sera, la discoteca
Venerdì sera non volevo andarci ma Fabio è venuto a cercarmi e allora sono
andata, alla discoteca
Sabato sera, la discoteca
Domenica alla discoteca
(x3)
Så... italienskt på något vis.
Om någon är desperat efter en översättning så har jag den.
Numero Uno
Så var då den olidiliga väntan över då vi har kommit fram till toppen av listan över de Svensktätaste Platserna i Milano. Arbetet hit har varit hårt ibland, tröttsamt sällan och roligt för det mesta. Efter en lång vägs vandring är det alltså dags för italiadabere att äntligen presentera platsen som tog hem hela klabbet... vinnaren... il... Numero... Uno!
1. H&M
Milano är till mångt och mycket känt som shoppingens stad, ett modets högkvarter om man så vill. Utan vidare förkunskaper och med en stor risk att bli besvikna vallfärdar en del till Milano med höga förhoppningar och drömmar om silkespapper i lyxiga påsar fyllda med exklusivt mode till moderata pre euro-priser. Därför är det en aning förvånande (eller är det precis tvärtom?) men ändå tryggt på något sätt att den plats i hela Milano där man alltid, varje dag i varje vecka under varje årstid kan hitta svenskar är den genomsvenska kedjan Hennes&Mauritz. Tom Filippa Lagerbäck (svensk TV-kändis reds.anm.) handlar där. Tyck vad du vill om den svenska klädjättens italienska inköpare, tyck vad du vill om att handla till dunkande technomusik, tyck vad du vill om polyester och spegelväggar med förvillande blänk, tyck vad du vill om röra och kaos och huller om buller– strunta i allt detta. Är det svenskar du letar efter finns inget säkrare alternativ. 100% träff varje gång.
Ett stort tack till er tappra som gissade. Tyvärr måste meddelas att ingen vinnare kunde dras men italiadabere önskar er alla lycka till nästa gång!
Vi har hela listan!
Är ni en av dessa hemlängtare och bor i Milano? Då mina vänner är det dags att rycka upp sig! Milano är nämligen en internationell stad med en fair share av svedesi. Italiadabere ger er (i fallande ordning):
Bubblare: Från utsidan ser Trattoria Toscana inte mycket ut för världen men på insidan hittar man en trevlig innergård med bar och restaurang med god mat. Stället ligger på via Porta Ticinese och ägs av en Italo-svensk familj med mysig, skäggstubbig charm-pappa i designerjeans, ljuv svenska till mamma och guldiga busiga barn. Om det är detta som lockar klungor av svenskar, främst utbytesstudenter på Bocconi, är svårt att säga, klart står att det är en klockren plats för en hemlängtare.
I det här området kan man på valfri bar, lagom autentisk på ett europeiskt sätt, allt som oftast hitta ett gäng sköna snubbar i högt hår och lite för tighta kavajer sitta och njuta av ett glas rött vin av den tyngre sorten. Näsorna djupt ner i glasen, benet skönt slängt över det andra och lite rödare kinder än vanligt. Matkulturen är hyllad och ironiseringar över italienarnas macho/drama/mafia/mammone-kultur bringar frustande skratt. Obs! Är detta under möbelmässan seglar den här platsen upp till 2 direkt.
4. 10 Corso Como
Obligatoriskt inslag i Elles Milano guider, och med all rätt! Milanos Concept Store med det bästa av det bästa har även en liten (uppvärmd) utomhusbar insnirklad i ljusslingor. Här finner du sköna-snubbarnas flickvänner botanisera bland skor från Paris, klänningar från Italien, parfym från Sverige och sex-leksaker från Japan. T.o.m expediten är svensk!
3. Duomo - "dyra kvarteren"
Besöks av en lite annan crowd, det får man erkänna, hit hittar oftare folk som inte har läst Elle eller är här på mässa. Det blir lite mer familjer, lite mindre Stockholm, lite mer "jag-tar-shortsen/minikjolen-det-är-väl-varmt-i-Italien", de som sköna snubbarna skulle kalla för "turister". Hela Sverige är representerat i en liten gyllene triangel!
2. Navigli
Såhär högt upp på listan börjar det bli trångt. På en värdig andraplats hittar vi alltså kanalen som en gång i tiden var fylld till bredden med badvänligt vatten. Traditionellt sett inte den rikaste delen är än idag långt bort från tjusiga Milano - men proppfylld med svenskar! Det är möjligt att man vid en statistisk undersökning skulle komma fram till att 92% av de svenskar som hänger här på något sätt jobbar med/pluggar "design" men jag har inte idag några hårda fakta som skulle bevisa det. Det behövs inte, kom hit själva och titta - alla talar svenska! Obs! När antikmarknaden slår upp portarna här en söndag i månaden är det som att ha blivit förflyttad i tid och rum för att kunna vandra runt på Bondens marknad på Södermalm, SoFo-kids vart man ser, jag kan verkligen rekommendera det.
Och NU... säger bloggarnas budord nummer 7 att vi måste skapa ett Moment of Suspense så vi får ta och vänta med 1:an tills imorgon.
Den som kan gissa vad nummer 1 på listan över Milanos Svensktätaste Platser är vinner en flaska väteperoxid och ett par "nördglasögon".
Post scriptum
Deinde scriptum.
Efter sol kommer snö
Efter en månad i Karibien var det meningen att jag skulle styra kosan mot Sverige och Stockholm igen. Men jag längtade för mycket till Italien och passade på att ta en extra sväng till Milano som imorse visade sig från sin allra mest typiska sida. Dvs disig, grå och dimmig. När jag pluggade italienska en gång i tiden i en annan stad så sa en av mina lärare att Milano förkroppsligade det engelska ordet "dull". Hon hade lärt sig det i London sade hon. Soliga, varma, gröna London alltså. När jag tänker efter så associerade hon allt negativt till Milano. Det var roligt faktiskt att se hur långsökt det kunde bli. Och orättvist som vanligt. T. ex så hatade hon Vasco Rossi. Det var bara milanesare som lyssnade på honom sade hon. Han var "patetsik" i sin strävan att vara en "rocker italiano". Ungefär som Milano. Hon älskade London däremot. Hon hade jobbat i ett snabbköp där och lärt sig räkna pund.
Vädret till trots njöt jag när jag gick runt de gråa hörnen och in på min älskade fula bar och fick min efterlängtade frukost. Allt var inte helt som vanligt dock. Här några av de största förändringarna:
1) Baren har bytt ut de ljusa trästolarna i nordisk design-imitation till lätta bruna plaststolar i flätad korgimitation. De nya skrapar mindre i golvet, det får medges, men de nya är mindre och hör i hop med nya bruna bord som är mycket mindre än de gamla vita.
2) Tidningen kostar helt plötsligt 20 cent mer! Jag såg mig om efter någon att klaga ihop med i samförstånd med vid tidningsståndet men giornalaion var upptagen med en dam som ville ha tag i förra veckans skvallertidning så jag fick nöja mig med att fnysa lite och skaka lite på huvudet. "Här är man borta en ynka månad.."
3) Till de bättre förändringarna hör att bussen från flyget numera stannar i princip utanför min dörr. Det var makalöst bekvämt. Speciellt med 3 resväskor.
Några saker som var av oförändrad karaktär:
1) Nybörjare i baren. De måste genomgå någon kris i personalen. Varje vecka är det nya darrhänta människor som försöker skumma mjölk med de märkligaste resultat som följd. Så fort de har lärt sig vilken smak det är på vilken cornetto så slutar de och vi får börja om igen.
2) Samma holländska tiggare utanför elaffären, med samma hundar.
3) Korruptionsskandalernas bestående.
4) Vädret som sagt.
Imorgon blir det nya äventyr. Hoppas vi ses då.
Chez Andrea
Lystring! Fondväggen har kommit till Italien! Observera dock, i guld. Inte för inte är vi i the land of Dolce e Gabbana.
Post Duomo
Den här fick han sopad rakt i nyllet. AJ.
La piccola Ischia
Observera att inte alla människor på bilden är dockor.
För er som undrar hur en "riktig" pizza ser ut bilddokumenterade jag gårdagens delikatesser.
Ecco a voi:
...pizze napoletane DOC.
In montagna
