italiadabere

Jag har klippt mig. Det kostade ca 1000 spänn mindre än i Stockholm. Det skålar vi på tycker jag.
I lite pink spritz med jordgubbssmak.

Jag gillar precis som Johanna Montalbano. Lite trevilg mys-deckare där RAI tillsammans med SVT gör lagom ofarlig spänning av blandade sicilianska myter, skrivna av orginalet och storrökaren Camilleri. Bonus i TV-serien är ju svenska skådespelerskan Isabell Sollman, gammal Skilda världar-stjärna, som Ingrid, kommissariens kärleksintresse. Hon är inte ens dubbad. Props.

Dock är jag ju som sagt en dialektnörd och har alltid störts av att huvudpersonen Salvo Motalbano himself pratar någon slags Cinecittà-sicilianska. Dvs romerska med några dialektala inslag som "Minchia!"-utrop osv. (Lite som den italienska motsvarigheten till P1-skånska om någon minns.)  När jag hittade det här klippet så blev jag alltså väldigt glad. Montalbano som Montalbano hade låtit om han hade funnits i verkligheten.



Jag hade redan tipsat Johanna om det här så för er som läser hennes blogg ber jag om ursäkt för upprepningen.

Här i staden råder förbud att:

a) bära blåa badkläder, bara nudister är välkomna.
b) gå hand i hand. Inga par är tillåtna.
c) bära bygelbehå resp. speedos, bara triangelbikini och boxershorts tollereras.



Rätt svar eller bättre alternativ vinner en frukostdate med copyrightinnehavaren.

Min absoluta favoritstund på hela dagen.

Nu ska jag snart åka hemifrån till flygplatsen för att ta ett flyg och flyga hem. Så kan det vara ibland.

Hej då hemma



Hej hemma.

Om det är någon som är i Milano den 6-8e oktober så har den här käre modige herren ett s.k spektakel på teatern.

Jag hyser ett ohälsosamt intresse för dialekter och italienska sådana i synnerhet. Skulle kunna sitta hela dagarna och forska om lokala varianter av brianzolo t. ex. Just nu är dessa mina favoriter.

1. Barese
Har alltid gillat, men efter att ha träffat en liten mager figur med utsvängda manchesterbrallor med detta språk som modersmål är jag helt fast! Jag vill höra mera! Allt blir roligt på barese!

2. Sicilianska, helst från Siracusa-trakterna.
Gled upp på listan i somras efter ett besök på ön. Innehar en mystisk klang och vackra ord.

3. Napoletanska
En klassiker och självklar favvo, men har tappat lite i rankningen efter inflation i lyssningen.

4. Alghero-accenten
Inte en dialekt i ordets rätta bemärkelse men får ändå vara med på listan p.g.a. lyckokänslan melodin och de stängda o:na ger.

5. Milanese
En inte alltid älskad dialekt, men jag måste säga att torrheten i de milanesiska ordspråken om väder och vind, gnat och slit fick mig på fall. Hör för mig ihop med en bister syn på tillvaron. Livet är inte rättvist, men hårt.

Bubblare:
Bolognese - en absurd melodi som inte kan undgå att fastna på hjärnan. Fattar inte att jag inte uppmärksammade det när jag bodde i staden.

Andra klassiker, tyvärr utan fotobevis är:

Sanduwhich = Sandwich
Beauty cleb = Beauty club ?
Little green breaked in to many pieces = Rucola
Pink sauce = Rhode island sås
Raw ham = Parma skinka (prosciutto crudo)
Pacific feline = fredligt kattdjur (felino pacifico)
Liten kotte i egen sås = ananas

Ett litet axplock bara.


redigerat 3 september:

blev påmind om två översättningar som inte kan förbises på denna lista:

tuna sausages = tonfisksås
salat mist = blandad sallad

På italienska säger man att man svär som en scaricatore di porto. Och dessa gubbar svor.

Men snälla var de.

Jag har sett trailern och jag vet inte om jag vågar se hela filmen. 2 minuter av den framkallade starka fysiska reaktioner som tårar, illamående och gåshud. Det är som att titta ut i rymden mitt i natten och slås av evigheten eller som att tänka på Dödn. Man vill hellre blunda och somna om men det går inte för det är fruktansvärt och obegripligt, men inte desto mindre verkligt. Mitt land. Varför gör ni så här? Varför protesterar ni inte? VI inte? Hungerstrejkar? (det skulle ju tom gå hand i hand med de anorektiska ideal som krävs för tv-duken och den ultimata bekräftelsen på vår existens..?)

http://www.atmo.se/film-and-tv/videocracy/

"GIovanni Paolo II non era secondo a nessuno". LIte heja påven-grafiti skulle jag ha tagit kort på om jag hade haft en kamera med mig.

Italiensk ryggsäckskonst

Någon frågade mig vad som var det bästa med Italien..

Det bästa med Italien är när förälskelsen vid första ögonkastet har lagt sig.

När det inte hjälper med mozzarella och fina råvaror, fantastiskt klimat och natur, tvätt på lina mellan gränderna och en varm och hjärtlig befolkning för att bota irritation och upprördhet över byråkratin/sensationslysten journalistik/korruption/svårsmält kvinnosyn eller vad det nu kan vara.

När man tänker att "imorrn åker jag hem och lämnar det här landet åt sitt öde!".

När man sitter fast i ett hederligt italienskt moment 22 av absurdum. När det då finns ett ögonblick när man inte kan göra annat än att skratta åt allt detta, åt situationen, åt de bergsäkra italienarna och åt sig själv som tog allt detta (inkl sig själv) på allvar.

Det bästa med Italien är när smekmånaden är över, skavankerna värjar sig i det skarpa dagsljuset, och man inser att just detta röriga, stökiga och motsägelsefulla är oemotståndligt irriterande, "allt är Omöjligt men det går förstås", Italien i en nötkärna.

När man kommer "hem" till Sverige och allt går misstänksamt smidigt och lätt, ingen glor eller kommenterar ditt utseende och folk är snälla, beskedliga och pratar med små bokstäver.

Det bästa med Italien är att man vid sådana tillfällen inser att trots och pga allt detta är det här ljuvliga jäkla land numera en del av ditt hjärta och det finns inget du och ditt förnuft kan göra åt det.

Det är det allra allra bästa.