italiadabere

Ikväll blir det spektakel med den här förtjusande mannen.



En äkta schåménn! I begynnelsen, innan jag hade ett italienskt medvetande hade jag honom som gäst där jag jobbade i Spanien. Alla var hysteriska och jag förstod inte varför han hade keps och halsduk mitt i sommaren. Ikväll blir det nog en annan mise, liknande den ovan.

Trevlig lördag till alla önskar italiadabere.

Det är konstigt hur minnet fungerar. Sinnena liksom lägger ihop intrycken och skapar en femdimensionell bild som lägger sig över presens som en våt filt så fort ett eller flera sinnesintryck stämmer överens med nuets.

Därför kan jag inte vara i Italien såhär innan jul utan att tänka på Bologna. Jag går runt i Milano men egentligen går jag under valven längs via Indipendenza som är dekorerad med julbelysning. Jag lyssnar på Carmen Consoli för att slippa höra kommentarer om mitt blonda hår, men trots hörlurarna hör jag den höga musiken som flödar ut från affärerna med de glittrande skyltfönstren. Julhandeln är i full gång men i min iskalla lägenhet med ljuset släckt i varje rum är det inte så gott om julstämning. Jag är på väg till piazza Maggiore för en aperitivo med mina vänner. Det pirrar i hela kroppen av frihet och jag skrattar redan.

Av samma anledning är den tidiga våren i Italien alltid i Rom. Den milda luften fyller mina lungor när jag åker bak på någon vespa längs Tibern, kanske på väg till en lunch som jag inte kunde tacka nej till, kanske på väg ut för att dansa i natten. Som alltid slår det mig att jag slösar bort min tid i Rom, att jag borde ägna all min lediga tid till att titta på arekologiska lämningar och några av människans underverk. Samma sak händer varje dag när jag kommer ut från tunnelbanan vid Spanska trappan på väg till jobbet att det är en makalös plats att åka till varje dag för att jobba. En tanke fladdrar igenom huvudet. Den är på italienska och jag ler för mig själv. Jag klarade det. En dag var italienska lätt. Jag är på andra sidan nu.

Därför är det i Milano jag alltid befinner mig på våren. Det är där jag bor nu också men på motsatta sidan om stan. I mitt minnes Milano bor jag i en jättestor fantastisk våning fullproppad med vackra skor och kläder. Min glamourösa värdinna är i Sydafrika med sin Hugh Grantiga fästman och jag stryker vördnadsfullt med fingrarna längs de exklusiva tygerna i garderoberna. Ibland kommer hon hem och gör yoga och äter bio-organisk mat, bara bio-organisk, och dricker getmjölk. Sen när hon åker får jag ringa till Anticimex och stå och titta på när de avlägsnar de små (och stora) djuren ur de underliga burkarna hon har i skåpen.

Det är därför försommaren i Italien alltid är i Genova, med ett klimat som ena dagen är varmt och bränner min näsa och hårbotten och nästa dag vänder ut och in på mitt paraply och väter mina kläder in på bara kroppen. De droppar sedan på golvet i mötesrummet. Jag är på väg till den pyttelilla baren i hamnen på morgonen för min sedvanliga frukost. Baren är så liten så att man bara kan stå på två rader, en vid bardisken och en längs väggen precis bakom. Jag trängs med hamnarbetarna som äter foccaccia till sin cappuccino. Kanske någon grappa slinker ner. Efter några månader blir det inte längre uppståndelse när jag kommer in men fortfarande är det någon som gör sig lustig över min längd och jag känner mig som jätte där jag står med halvstopen tätt intill. På kvällen går jag en sväng vid akvariet och tittar på folk. Jag känner hur sommarens annalkande drar i mig och jag tittar ut över lyftkranarna och horisonten och undrar vart jag ska.

Sommaren är Sardinien, den torra hettan som bränner i näsan har inte slagit klorna i ön så här tidigt på morgonen där jag åker vespa längs havet och tar in det dramatiska landskapet. Här är den plats i Italien som mest påminner mig om Sverige. Det karga och glest befolkade landskapet med sina ironiska invånare gör att jag känner mig hemma. Lata dagar ligger framför mig och havet gör mig alldeles lugn. Ingenstans är bättre än här.

Sensommaren tar mig alltid till Gardasjön. I verkligheten åkte vi alltid hem de första dagarna i augusti men när september närmar sig är det till min lilla by vid berget vid sjön som mitt minne tar mig. Ett kassettband med Eros Ramazzotti inköpt på någon Esso-mack ljuder i den olidligt heta bilen. Det av sjövattnet konstant blöta håret ger den enda svalkan och de kalla dropparna i nacken bildar en fläck av lättnad på ryggen. Man får akta sig för att råka lägga ett bart ben på metallbiten från säkerhetsbältet. Det är en värld sett från ett grodperspektiv där glappen i förståelsen av språket och skeenden i vuxenvärlden ovanför huvudet fylls upp av ett 7-årigt barns fantasi och tolkningar. Livet är fyllt av kindnyp, polenta som inte går att svälja, nya lukter och historier från fyra kassar med böcker från Stadsbiblioteket som blandas ihop i huvudet, med varandra och med verkligheten. Italien är fotbolls-VM och Invictaryggsäckar, måltider där någons mamma bestämmer vad och hur mycket man ska äta, grälla färger, bad i sjön, smala, brunbrända pojkar och poletter till radiobilarna på byfesten. För 10.000 lire får man lyckan att bli massakrerad tio gånger till dunkande technomusik.

I helgen levde Milano upp till sitt gamla rykte. Det var 1999 all over again. Eller som milanesarna själva uttryckte det:
"BEEEST NIGHT MILANO TONIIIGHT!!!"

Nu vet vi varför de blir så glada när vi säger att vi kommer från Sverige.

Milano är just nu tapetserat med bilder på den här blåögde pojken och texten:

"In Svezia è tutto più sexy"




Kan tänka mig mötet på reklambyrån "Jaa.. Sex är bra...och Sverige...men vi behöver något lite....galet... Vi sätter en kille på bilden! Så nytt! Så fräscht! Så oväntat!"

Tänk att jag lämnade det här stället. Det fanns bra skäl, kommer bara inte ihåg dem just nu.




Via Condotti 2008

Man brukar säga att fotboll är Italiens nationalsport. Jag skulle nog säga att nationalsporten egentligen är en annan. Inom vilken italienarna står oöverträffade i uppfinnigsrikedom, skrupellöshet, determination och överraskningsförmåga. Efter nästan två decennier här står jag ändå mållös ibland.



Det gäller att vara kreativ. Speciellt när man har ett yrke där man själv inte kommer i direkt kontakt med kunden. Props.

ps. Det är alltså inte matlagning jag pratar om. ds.

Däst var ordet.

M*rde!

Milano 2008

snuttisarna.

Mondello 2008

4 dörrar på en av Milanos tjusiga gator.

En försäkringsbyrå, ett hem, en "sex shop" och ett café. Vilken dörr tar du?



Den här skylten är väl lockande?

Jag gick till parken för lite ljusterapi. Sempioneparken har så vita vägar så det värker i ögonen.

till tävlingen:

Jag vill till att börja med tacka alla tävlande. Er insats var beundransvärd på gränsen till heroisk. Det är därför med en gnutta ledsamhet jag måste meddela att ingen tyvärr har vunnit, uppfinningsrika och skarpsinniga svar till trots. Här kommer det rätta svaret.

Vi har att göra med 5 s.k. kändisar. VIPs om man så vill.

1:an är alltså Natalie, transexuell, just nu i ropet pga en sex och-drogskandal med en politiker. Har gett första, andra och tredje klassens komiker material för flera månader framåt.

2:an är Gabriele, transexuell och aktuell med sin medverkan i den orson wellska mardrömmen.

3:an är Alba Parietti, "kändis" med ett nytt ansikte för att bättre kunna tillgodose de moderna tidernas krav på utfyllnad.

4:an är Silvia, f.d. gieffina, också hon transgender och alltså i begynnelsen man. Har lyckats bli fysisk kvinna utan att se ut som Parietti.

5:an är Claudio Baglioni, singer songwriter med ett gäng slagdängor i skjortärmen. Är inte så svettig som han ser ut, det är botoxet som gör huden så blank. Han och Parietti är likheten till trots inte släkt. Kanske har de inte ens samma kirurg.

Rätt svar skulle vara nummer 5, Claudio. Han är känd för att han kan något (sjunga och skriva musik).



Till alla tävlande önskar vi: Bättre lycka nästa gång!

Om man inte längtar till någon plats, vad heter det då?
Om man inte har något speciellt hem som man längtar till, vad kallas det?

Om man längtar efter någon som när man pratar avbryter en med ett "aa precis".
Om man längtar efter sin familj.
Om man längtar efter någon som när man säger "kommer du ihåg när..." vet precis vad man talar om.
Om man längtar efter ett sammanhang där människor läser tidningar.
Om man längtar efter någon som håller med om dina åsikter om ditten och datten och blir upprörd över samma saker som du.
Om man längtar efter att inte behöva förklara sig.

Om man längtar efter människor och inte ett land eller en stad, heter det ändå hemlängtan?

Ok vem ska bort här? Vinnaren får bestämma rubriken på ett inlägg.

(bilderna blev lite olika stora men det har vi överseende med tycker jag.)

..på Rai 3 ikväll kl 21 hos den så väldigt vänlige och diplomatiske Fabio Fazio är det Saviano-special! Nu ska jag på bio men annars skulle jag ha suttit klistrad. Typiskt.

Idag skiner solen i staden som alla älskar att hata. Finalmente.

Har den här byn invånare? Det är mycket möjligt men jag såg inga. Kanske 50 katter men noll människor. De kanske bara kommer ut när det är fullmåne? Eller så var de inomhus och tittade på Grande Fratello.

Cykling är en enormt stor sport i Italien. Nummer två efter fotboll. Så vad gör man då när vintern kommer och det blir kallt, mörkt, blött och halt att cykla ute? Man tar in cykeln inomhus och cyklar ändå. "Den är dessutom en vacker inredningsdetalj".



Ja ni ser ju själva. "Konstverket".

Här kommer lite italiensk progg lagom till kaffet. Kan man ju tycka vad man vill om men jag har alltid varit svag för den här biten sen en person dedikerade den till mig och jag smälte som en piggelin i solsken. Till en början lyssnade jag bara smickrat på refrängen men som sagt i rubriken så handlar den egentligen om Italiens historia. Lite mer substans än Eros alltså om det nu är det man är ute efter. Om man inte gillar gubbrock eller inte förstår vad texten handlar om kan man titta på de pedagogiska bilderna.

Håll till godo. A()IDA

Detta inlägg tillägnas er som funderar på att ta en sväng förbi Gardasjön eller kanske t.o.m. bosätta er runt dess stränder. Jag har för er räkning gjort lite socialantropologiska efterforskningar för att bättre förstå det lokala lynnet och i detta syfte genomfört ett antal samtal ("intervjuer" om man så vill) vilka resulterat i följande information:

Människorna i Garda är mycket pratsamma och allmänt joviala. Nu menar jag alltså inte "Garda" som i "Gardasjön" utan just byn "Garda" med 3802 invånare. Bardolino däremot, byn 5 km söderut från Garda, bebos av ett mycket inskränkt folk. Det kan ha att göra med att byn är mycket större till antalet (6418) och de alltså inte riktigt har den här broderliga kärleken till sin näste. Annars så vet man ju att bardolineserna mest gillar att festa, helt och hållet i motsatsförhållande alltså till invånarna i Torri, 6 km norr om Garda. De är ett litet lurigt folk som man aldrig riktigt vet var man har. Melankoliska och svårmodiga vandrar de Torris gator och funderar på pengar. Om det tar 5 minuter att lära känna en person från Garda så tar det veckor (kanske månader) att lära känna en torrines.

Detta var informationen jag fick fram och alla kan nu dra sina egna slutsatser om vilket folk som har de mest positiva egenskaperna och därmed vilken plats som med störst fördel bör besökas. Tilläggas ska att författaren till detta inlägg, tillika samtalsanstiftaren själv, (jag alltså) inte hade möjligheten att i någon större mån besöka nämnda byar för att på så att säga empirisk grund kunna bekräfta det ovan sagda. Man skulle alltså utan att på  minsta vis fara med osanning kunna hävda att det rör sig om hörsägen. Informatörerna var dock så säkra på sin sak att inga tvivel bör hysas i frågan.

• milanesare är snobbiga

• genovesare är snåla

• toscaner är roliga

• napoletanare luras

• sicilianare är lata

• folk från vicenza äter katter

Så så var det med den saken.

Det tutas här utanför. Och skriks. Och åks med helikoptrar. Det mullrar och dånar av ödesmättade propellrar. Det är tydligen nåt sportevent. Nåt med fotboll. Galet. San Siro blinkar och blixtrar. Hoppas Milan vinner. För husfridens skull alltså.

Efter en snabbvisit i Bergamo i morse vid sju-tiden har jag hängt och strosat vid Navigli hela dagen. Och när jag säger strosat då menar jag strosat. Jag åt lyx-långfrukost och läste varje artikel i tidningen (vilken tidning undrar ni kanske, jaa det ska jag berätta sen) och tittade ibland upp och begrundade sakernas tillstånd. Vidare betraktade jag hipsterbefolkningen och dess förehavanden. Jag blev också bjuden på en sushilunch och lärde mig väldigt spännande saker om Sardinien och katolska altare. (Dessa två saker hade inget med varandra att göra förutom att min interlokutör satt inne på lite (mycket) info om båda.)

Jag skulle lägga upp kort på allt det här men mitt internet är för segt vid den här tiden så det får bli en klassiker istället. Den här låten passade väldigt bra igår då det spöade ner, men inte så bra idag då det har varit 20 grader och strålande sol. Men man kan ju inte få allt. Håll till godo.

Tadata tadaaaaa. Så nyheterna.

Vi ser: En skakig handkamera som filmar folks skor, folks ryggar och från ett grodperspektiv filmar upp mot en porttelefon och zoomar in namnet som står där. Klipp till en gråtande kvinna med 5 mikrofoner under munnen. Hon gråter och snyter sig med en näsduk. Bredvid står en blek man. Han är ihopbiten och underläppen darrar och efter en liten stund rinner en tår ner på kinden. Bild på ett fotografi på en blond tjej runt 15 år. Det ser ut att vara taget på en solsemester. Flickan är solbränd och ler in i kameran. Hon ser glad ut. Sen skakiga handkameran igen. Den här gången filmas husvagnar i ett nomadläger och flyttas sedan till ilskna rödljus. Allt är suddigt och skakigt.

Vi hör: Sorglig musik. Mycket sorglig. En dramatisk kvinnoröst berättar: "Skrattgropar och stora nyfikna ögon. Nyfikna på världen och framtiden som låg framför hennes fötter. Maria var en duktig och snäll flicka som hela byn älskade, hon matade fattiga och gamla på sin fritid och skrattade hela tiden. Hon gick i skolan och var jätteduktig och oskyldig. På lördagen blev hennes unga liv taget av en full rumän. Han har varit i Italien i 5 år utan jobb eller uppehållstillstånd. Han levde i smuts i ett zigienarläger där alla förmodligen stjäl istället för att jobba. Och så lördagskvällen. Efter flera drinkar med andra zigienare sätter han sig i sin begagnade fula bil och kör alldeles för fort. Rödljuset kommer fort och plötsligt och i sin berusning ser han det inte och inte heller lilla Maria som tillsammans med sina tjejkompisar är ute och tar sina första darrande steg i ett nytt liv på väg in i vuxenvärlden. Ett liv som krossas genast. På några sekunder. På söndagen begravdes maria i den kyrka hon döptes i och antagligen skulle ha vigts i om hon fått leva. Men i stället för den vita skruden, passande för hennes obefläckade uppenbarelse, var det hennes änglaansikte som var vitt i kistan där hon låg, omgiven av gråtande släktingar som skrek ut sin sorg över ett liv som tog slut innan det tagit fart och lyft. Nu är det bara lilla vackra maria som har fått flyga. Till himmelen."

Nu får ni gissa. Var det här en (påhittad förvisso) kopia av TV4-nyheterna (Sveriges största va?) eller Tg5 (Italiens största va?)?

Den som gissar rätt får lite speck som jag har över sen helgen.

Det blev en ny region i helgen. Abruzzo, hav och berg i en och samma överraskning. Sprakande färger blandades med dova i den lilla bergsbyn som tog emot oss. Nu är jag tillbaka i Milano där regnet öser ner.

Ett litet axplock bara av vad jag har ätit de senaste dagarna.









Jag trodde att jag aldrig mer skulle vilja äta men se där så fel man kan ha.