Carloforte på Bahamas

Mitt ute på det karibiska havet, på en kommandobrygga på ett skepp slog jag mig i slang med en ung italienare. Vi stod och väntade på att radarn skulle leverera den senaste väderrapporten och jag frågade om han var från Genova, ganska säker på det positiva svaret eftersom han hade en tydlig ligurisk melodi och typiskt efternamn. Därför blev jag mer än förvånad när han sade att han var från Sardinien. Men, tillade han, från Carloforte som ligger på en liten ö precis utanför den sardiska kusten och som befolkades av just fiskare från Genova (Pegli) som utvandrade dit på 1700-talet. Fortfarande hör man den klingande liguriska accenten och man har även starka band till Ligurien. Den här unga officeraren åker ofta till Genova för att hälsa på släkt berättade han. Släkt! Från 1700-talet!

Om jag säger att det här var en av det mest upphetsande saker som hände under min resa så kan man kanske tro att det var en ganska tråkig och händelslös affär, men det är precis tvärtom. Den var galen, tröttsam, intensiv och alldeles underbar. Jag blir bara helt lycklig av sådana här saker. It blows me away.



Nu måste jag åka hit. Snart.

Post scriptum

Jag inser nu, efter att ha läst igenom det senaste inlägget att jag lätt kan misstas för en äldre man (gubbe). För att undvika missförstånd vill jag bara upplysa alla om att jag är egentligen är tvärtom. Jag är en tjej och jag är 27. Men jag ser hur man skulle kunna tro annat.

Deinde scriptum.

Efter sol kommer snö

Efter en månad i Karibien var det meningen att jag skulle styra kosan mot Sverige och Stockholm igen. Men jag längtade för mycket till Italien och passade på att ta en extra sväng till Milano som imorse visade sig från sin allra mest typiska sida. Dvs disig, grå och dimmig. När jag pluggade italienska en gång i tiden i en annan stad så sa en av mina lärare att Milano förkroppsligade det engelska ordet "dull". Hon hade lärt sig det i London sade hon. Soliga, varma, gröna London alltså. När jag tänker efter så associerade hon allt negativt till Milano. Det var roligt faktiskt att se hur långsökt det kunde bli. Och orättvist som vanligt. T. ex så hatade hon Vasco Rossi. Det var bara milanesare som lyssnade på honom sade hon. Han var "patetsik" i sin strävan att vara en "rocker italiano". Ungefär som Milano. Hon älskade London däremot. Hon hade jobbat i ett snabbköp där och lärt sig räkna pund.

Vädret till trots njöt jag när jag gick runt de gråa hörnen och in på min älskade fula bar och fick min efterlängtade frukost. Allt var inte helt som vanligt dock. Här några av de största förändringarna:

1) Baren har bytt ut de ljusa trästolarna i nordisk design-imitation till lätta bruna plaststolar i flätad korgimitation. De nya skrapar mindre i golvet, det får medges, men de nya är mindre och hör i hop med nya bruna bord som är mycket mindre än de gamla vita.

2) Tidningen kostar helt plötsligt 20 cent mer! Jag såg mig om efter någon att klaga ihop med i samförstånd med vid tidningsståndet men giornalaion var upptagen med en dam som ville ha tag i förra veckans skvallertidning så jag fick nöja mig med att fnysa lite och skaka lite på huvudet. "Här är man borta en ynka månad.."

3) Till de bättre förändringarna hör att bussen från flyget numera stannar i princip utanför min dörr. Det var makalöst bekvämt. Speciellt med 3 resväskor.

Några saker som var av oförändrad karaktär:

1) Nybörjare i baren. De måste genomgå någon kris i personalen. Varje vecka är det nya darrhänta människor som försöker skumma mjölk med de märkligaste resultat som följd. Så fort de har lärt sig vilken smak det är på vilken cornetto så slutar de och vi får börja om igen.

2) Samma holländska tiggare utanför elaffären, med samma hundar.

3) Korruptionsskandalernas bestående.

4) Vädret som sagt.

Imorgon blir det nya äventyr. Hoppas vi ses då.


RSS 2.0