italiadabere

Det här är nog den största anledningen till att jag skulle kunna tänka mig att flytta ut till en liten by utanför Milano. Det är också den största anledningen till att jag kanske inte borde flytta ut till en liten by utanför Milano.

Det här är Silvano. Han ville bara berätta att det är han som kontollerar vägarbetet här intill. Alltså han känner ägaren väldigt väl. Så om jag, ni eller någon annan har några frågor så är det Silvano vi ska vända oss till.

Av alla de otroligt irriterande saker med dubbning så finns det en sak som slår alla de andra. Med hästlängder skulle jag vilja tillägga. Jag vill t.o.m. kalla det för ett fenomen. Det gäller översättningen av det engelska uttrycket "Come on" vilket alltid alltid översätts med det italienska "Andiamo.." uttalat av en klagande röst, gärna följt av en liten suck och kanske ett "sù" och ibland föregånget av ett "dai". För den icke italiensktalande publiken vill jag förtydliga att "andiamo" alltså betyder "vi går", typ. Jag har aldrig och jag upprepar, aldrig hört det här uttrycket användas i en "come on"-situation i verklgheten. Dai, ma, su, allora, smettila och många andra, men aldrig det här utstönande "Andiaaaamo..." Ändå är det här dogman, lagen i dubbningssammanhang. Jag vill inte på något sätt låta påskina att jag är någon allvetare här, så finns det någon som hävdar motsatsen, d.v.s. att det här "Andiaaamo" visst används så låt höra. Men jag vill ha bevis. Med mindre ger jag mig inte.

Ps. Nu när jag tänker på det så skulle det ju faktiskt vara väldigt intressant ur ett lingvistiskt perspektiv om det italienska språket påverkades av den här "povra" översättningen och tog till sig uttrycket... Förutom det här stönandet. Det får man slopa i så fall. Ds.

Pps. Det skulle ju vara ännu roligare om alltihopa gick ett varv till och en italienare på engelska sen istället sade "Let's go" istället för "Come on".. Ok jag släpper det här nu. Dds.

Detta inlägg tillägnas med oklädsam stolthet Marie och dotter som tydligen följer min blogg. Som om det inte var nog smickrande att bli nämnd i samma sammanhang som några av mästarna i vår sektor så skriver Marie skriver själv om bloggen: "...Italiadabere - som skriver om Italien fràn ett humorisktiskt perspektiv." Marie, du är idag min hedersgäst här på bloggen och jag hoppas att både du och din dotter ska trivas här även i fortsättningen.

Annars? Imorgon arla som sjutton bär det av till bergen. Vilket berg då? kanske ni undrar. Ja se, det är inte så noga med det här i Italien. Vi håller inte på och knusslar med detaljer när det gäller berg, stränder eller växter heller för den delen. Det blir mest att man åker in montagna eller al mare. Kanske att man stöter på något albero eller någon pianta på vägen. Lite generellt sådar.

Italiadabere önskar alla, men allra mest Marie och dotter, en riktigt härlig söndag.

Många som åker till Italien på semester gör det alldeles säkert p.g.a. Den Goda Maten. Med all rätt ska tilläggas, med all rätt. Det kan dock vara svårt att veta hur man ska gå till väga för att hitta rätt. Det finns ju ett rätt stort utbud av resaturanger i alla möjliga stilar och prisklasser. Jag vill med anledning av detta ge ett tips. (Här kommer rådet.)

Vad ni än gör kära turister, VÄLJ INTE EN MYSIG RESTAURANG. Gör inte det. En mysig restaurang är inte en italiensk restaurang, den är ett resultat av en vilja att komma åt turisten. Någon har kanske åkt utomlands och lagt märke till den svaga belysning som finns på restaurangerna där, kanske finns där t.o.m tända ljus. Denna någon får sedan en snilleblixt och importerar stilen till Italien. Kanske lägger man till lite tyger i lokalen, rutiga dukar, varför inte. Till vilda protester (och här har vi att göra med ett riktigt "utlands-freak") stänger man av storbilds-TV:n. Möjligtvis lovar man att den kan vara på vid viktiga fotbollsmatcher, men bara då för turisten, hör och HÄPNA, tittar gärna inte på TV när hon äter. Än mindre på sydamerikanska såpor dubbade till italienska. Har man gjort allt detta då vet man att turisten är alldeles runt hörnet redo att förtjust glänta på dörren. Turisten är en bra gäst för hon kommer tidigt, äter fryst fisk utan att klaga, microugnspizza är inget problem och betalar gärna mer än tio euro för pasta med tomatsås. Servicen kan vara ett problem för turisten men spelar man bara lite på sin italienska charm (man kan t.ex nynna lite på någon italiensk dänga) så lämnar turisten till råga på allt dricks. För att göra en redan lång historia kort: mysiga resturanger är dyra och har (oftast) sämre kvalitet på maten än en riktigt omysig fabrikslokal med krucifix som enda dekoration.

Självklart finns det undantag och hela den visan men generellt sett, är du ny på platsen och vill äta god mat, lyssna på mig och styr direkt mot lysrören och trästolarna med stråsitsar där man tvingas sitta i exakta 89-90 grader. Ser ni tillstymmelse till trevlig inredning, modern design eller lite gammal (till synes) tilltufsad charm, vänd då på klacken och lägg benen på ryggen. Om ni inte vill pröjsa 100 spänn för er cappuccino efter maten, lita då på mig och spring.

Uaou. Vilken härlig respons på Amarcord. Tack till er som har kommenterat och mailat. Så kul att minnen som känns som något väldigt personligt kan beröra så många andra. Men nostalgi är nog universellt ändå. Tack.

Ikväll blir det spektakel med den här förtjusande mannen.



En äkta schåménn! I begynnelsen, innan jag hade ett italienskt medvetande hade jag honom som gäst där jag jobbade i Spanien. Alla var hysteriska och jag förstod inte varför han hade keps och halsduk mitt i sommaren. Ikväll blir det nog en annan mise, liknande den ovan.

Trevlig lördag till alla önskar italiadabere.

Det är konstigt hur minnet fungerar. Sinnena liksom lägger ihop intrycken och skapar en femdimensionell bild som lägger sig över presens som en våt filt så fort ett eller flera sinnesintryck stämmer överens med nuets.

Därför kan jag inte vara i Italien såhär innan jul utan att tänka på Bologna. Jag går runt i Milano men egentligen går jag under valven längs via Indipendenza som är dekorerad med julbelysning. Jag lyssnar på Carmen Consoli för att slippa höra kommentarer om mitt blonda hår, men trots hörlurarna hör jag den höga musiken som flödar ut från affärerna med de glittrande skyltfönstren. Julhandeln är i full gång men i min iskalla lägenhet med ljuset släckt i varje rum är det inte så gott om julstämning. Jag är på väg till piazza Maggiore för en aperitivo med mina vänner. Det pirrar i hela kroppen av frihet och jag skrattar redan.

Av samma anledning är den tidiga våren i Italien alltid i Rom. Den milda luften fyller mina lungor när jag åker bak på någon vespa längs Tibern, kanske på väg till en lunch som jag inte kunde tacka nej till, kanske på väg ut för att dansa i natten. Som alltid slår det mig att jag slösar bort min tid i Rom, att jag borde ägna all min lediga tid till att titta på arekologiska lämningar och några av människans underverk. Samma sak händer varje dag när jag kommer ut från tunnelbanan vid Spanska trappan på väg till jobbet att det är en makalös plats att åka till varje dag för att jobba. En tanke fladdrar igenom huvudet. Den är på italienska och jag ler för mig själv. Jag klarade det. En dag var italienska lätt. Jag är på andra sidan nu.

Därför är det i Milano jag alltid befinner mig på våren. Det är där jag bor nu också men på motsatta sidan om stan. I mitt minnes Milano bor jag i en jättestor fantastisk våning fullproppad med vackra skor och kläder. Min glamourösa värdinna är i Sydafrika med sin Hugh Grantiga fästman och jag stryker vördnadsfullt med fingrarna längs de exklusiva tygerna i garderoberna. Ibland kommer hon hem och gör yoga och äter bio-organisk mat, bara bio-organisk, och dricker getmjölk. Sen när hon åker får jag ringa till Anticimex och stå och titta på när de avlägsnar de små (och stora) djuren ur de underliga burkarna hon har i skåpen.

Det är därför försommaren i Italien alltid är i Genova, med ett klimat som ena dagen är varmt och bränner min näsa och hårbotten och nästa dag vänder ut och in på mitt paraply och väter mina kläder in på bara kroppen. De droppar sedan på golvet i mötesrummet. Jag är på väg till den pyttelilla baren i hamnen på morgonen för min sedvanliga frukost. Baren är så liten så att man bara kan stå på två rader, en vid bardisken och en längs väggen precis bakom. Jag trängs med hamnarbetarna som äter foccaccia till sin cappuccino. Kanske någon grappa slinker ner. Efter några månader blir det inte längre uppståndelse när jag kommer in men fortfarande är det någon som gör sig lustig över min längd och jag känner mig som jätte där jag står med halvstopen tätt intill. På kvällen går jag en sväng vid akvariet och tittar på folk. Jag känner hur sommarens annalkande drar i mig och jag tittar ut över lyftkranarna och horisonten och undrar vart jag ska.

Sommaren är Sardinien, den torra hettan som bränner i näsan har inte slagit klorna i ön så här tidigt på morgonen där jag åker vespa längs havet och tar in det dramatiska landskapet. Här är den plats i Italien som mest påminner mig om Sverige. Det karga och glest befolkade landskapet med sina ironiska invånare gör att jag känner mig hemma. Lata dagar ligger framför mig och havet gör mig alldeles lugn. Ingenstans är bättre än här.

Sensommaren tar mig alltid till Gardasjön. I verkligheten åkte vi alltid hem de första dagarna i augusti men när september närmar sig är det till min lilla by vid berget vid sjön som mitt minne tar mig. Ett kassettband med Eros Ramazzotti inköpt på någon Esso-mack ljuder i den olidligt heta bilen. Det av sjövattnet konstant blöta håret ger den enda svalkan och de kalla dropparna i nacken bildar en fläck av lättnad på ryggen. Man får akta sig för att råka lägga ett bart ben på metallbiten från säkerhetsbältet. Det är en värld sett från ett grodperspektiv där glappen i förståelsen av språket och skeenden i vuxenvärlden ovanför huvudet fylls upp av ett 7-årigt barns fantasi och tolkningar. Livet är fyllt av kindnyp, polenta som inte går att svälja, nya lukter och historier från fyra kassar med böcker från Stadsbiblioteket som blandas ihop i huvudet, med varandra och med verkligheten. Italien är fotbolls-VM och Invictaryggsäckar, måltider där någons mamma bestämmer vad och hur mycket man ska äta, grälla färger, bad i sjön, smala, brunbrända pojkar och poletter till radiobilarna på byfesten. För 10.000 lire får man lyckan att bli massakrerad tio gånger till dunkande technomusik.

I helgen levde Milano upp till sitt gamla rykte. Det var 1999 all over again. Eller som milanesarna själva uttryckte det:
"BEEEST NIGHT MILANO TONIIIGHT!!!"

Nu vet vi varför de blir så glada när vi säger att vi kommer från Sverige.

Milano är just nu tapetserat med bilder på den här blåögde pojken och texten:

"In Svezia è tutto più sexy"




Kan tänka mig mötet på reklambyrån "Jaa.. Sex är bra...och Sverige...men vi behöver något lite....galet... Vi sätter en kille på bilden! Så nytt! Så fräscht! Så oväntat!"

Tänk att jag lämnade det här stället. Det fanns bra skäl, kommer bara inte ihåg dem just nu.




Via Condotti 2008

Man brukar säga att fotboll är Italiens nationalsport. Jag skulle nog säga att nationalsporten egentligen är en annan. Inom vilken italienarna står oöverträffade i uppfinnigsrikedom, skrupellöshet, determination och överraskningsförmåga. Efter nästan två decennier här står jag ändå mållös ibland.



Det gäller att vara kreativ. Speciellt när man har ett yrke där man själv inte kommer i direkt kontakt med kunden. Props.

ps. Det är alltså inte matlagning jag pratar om. ds.

Däst var ordet.

4 dörrar på en av Milanos tjusiga gator.

En försäkringsbyrå, ett hem, en "sex shop" och ett café. Vilken dörr tar du?



Den här skylten är väl lockande?

Jag gick till parken för lite ljusterapi. Sempioneparken har så vita vägar så det värker i ögonen.

till tävlingen:

Jag vill till att börja med tacka alla tävlande. Er insats var beundransvärd på gränsen till heroisk. Det är därför med en gnutta ledsamhet jag måste meddela att ingen tyvärr har vunnit, uppfinningsrika och skarpsinniga svar till trots. Här kommer det rätta svaret.

Vi har att göra med 5 s.k. kändisar. VIPs om man så vill.

1:an är alltså Natalie, transexuell, just nu i ropet pga en sex och-drogskandal med en politiker. Har gett första, andra och tredje klassens komiker material för flera månader framåt.

2:an är Gabriele, transexuell och aktuell med sin medverkan i den orson wellska mardrömmen.

3:an är Alba Parietti, "kändis" med ett nytt ansikte för att bättre kunna tillgodose de moderna tidernas krav på utfyllnad.

4:an är Silvia, f.d. gieffina, också hon transgender och alltså i begynnelsen man. Har lyckats bli fysisk kvinna utan att se ut som Parietti.

5:an är Claudio Baglioni, singer songwriter med ett gäng slagdängor i skjortärmen. Är inte så svettig som han ser ut, det är botoxet som gör huden så blank. Han och Parietti är likheten till trots inte släkt. Kanske har de inte ens samma kirurg.

Rätt svar skulle vara nummer 5, Claudio. Han är känd för att han kan något (sjunga och skriva musik).



Till alla tävlande önskar vi: Bättre lycka nästa gång!

Om man inte längtar till någon plats, vad heter det då?
Om man inte har något speciellt hem som man längtar till, vad kallas det?

Om man längtar efter någon som när man pratar avbryter en med ett "aa precis".
Om man längtar efter sin familj.
Om man längtar efter någon som när man säger "kommer du ihåg när..." vet precis vad man talar om.
Om man längtar efter ett sammanhang där människor läser tidningar.
Om man längtar efter någon som håller med om dina åsikter om ditten och datten och blir upprörd över samma saker som du.
Om man längtar efter att inte behöva förklara sig.

Om man längtar efter människor och inte ett land eller en stad, heter det ändå hemlängtan?

Ok vem ska bort här? Vinnaren får bestämma rubriken på ett inlägg.

(bilderna blev lite olika stora men det har vi överseende med tycker jag.)

..på Rai 3 ikväll kl 21 hos den så väldigt vänlige och diplomatiske Fabio Fazio är det Saviano-special! Nu ska jag på bio men annars skulle jag ha suttit klistrad. Typiskt.

Idag skiner solen i staden som alla älskar att hata. Finalmente.