italiadabere

Det är konstigt hur minnet fungerar. Sinnena liksom lägger ihop intrycken och skapar en femdimensionell bild som lägger sig över presens som en våt filt så fort ett eller flera sinnesintryck stämmer överens med nuets.

Därför kan jag inte vara i Italien såhär innan jul utan att tänka på Bologna. Jag går runt i Milano men egentligen går jag under valven längs via Indipendenza som är dekorerad med julbelysning. Jag lyssnar på Carmen Consoli för att slippa höra kommentarer om mitt blonda hår, men trots hörlurarna hör jag den höga musiken som flödar ut från affärerna med de glittrande skyltfönstren. Julhandeln är i full gång men i min iskalla lägenhet med ljuset släckt i varje rum är det inte så gott om julstämning. Jag är på väg till piazza Maggiore för en aperitivo med mina vänner. Det pirrar i hela kroppen av frihet och jag skrattar redan.

Av samma anledning är den tidiga våren i Italien alltid i Rom. Den milda luften fyller mina lungor när jag åker bak på någon vespa längs Tibern, kanske på väg till en lunch som jag inte kunde tacka nej till, kanske på väg ut för att dansa i natten. Som alltid slår det mig att jag slösar bort min tid i Rom, att jag borde ägna all min lediga tid till att titta på arekologiska lämningar och några av människans underverk. Samma sak händer varje dag när jag kommer ut från tunnelbanan vid Spanska trappan på väg till jobbet att det är en makalös plats att åka till varje dag för att jobba. En tanke fladdrar igenom huvudet. Den är på italienska och jag ler för mig själv. Jag klarade det. En dag var italienska lätt. Jag är på andra sidan nu.

Därför är det i Milano jag alltid befinner mig på våren. Det är där jag bor nu också men på motsatta sidan om stan. I mitt minnes Milano bor jag i en jättestor fantastisk våning fullproppad med vackra skor och kläder. Min glamourösa värdinna är i Sydafrika med sin Hugh Grantiga fästman och jag stryker vördnadsfullt med fingrarna längs de exklusiva tygerna i garderoberna. Ibland kommer hon hem och gör yoga och äter bio-organisk mat, bara bio-organisk, och dricker getmjölk. Sen när hon åker får jag ringa till Anticimex och stå och titta på när de avlägsnar de små (och stora) djuren ur de underliga burkarna hon har i skåpen.

Det är därför försommaren i Italien alltid är i Genova, med ett klimat som ena dagen är varmt och bränner min näsa och hårbotten och nästa dag vänder ut och in på mitt paraply och väter mina kläder in på bara kroppen. De droppar sedan på golvet i mötesrummet. Jag är på väg till den pyttelilla baren i hamnen på morgonen för min sedvanliga frukost. Baren är så liten så att man bara kan stå på två rader, en vid bardisken och en längs väggen precis bakom. Jag trängs med hamnarbetarna som äter foccaccia till sin cappuccino. Kanske någon grappa slinker ner. Efter några månader blir det inte längre uppståndelse när jag kommer in men fortfarande är det någon som gör sig lustig över min längd och jag känner mig som jätte där jag står med halvstopen tätt intill. På kvällen går jag en sväng vid akvariet och tittar på folk. Jag känner hur sommarens annalkande drar i mig och jag tittar ut över lyftkranarna och horisonten och undrar vart jag ska.

Sommaren är Sardinien, den torra hettan som bränner i näsan har inte slagit klorna i ön så här tidigt på morgonen där jag åker vespa längs havet och tar in det dramatiska landskapet. Här är den plats i Italien som mest påminner mig om Sverige. Det karga och glest befolkade landskapet med sina ironiska invånare gör att jag känner mig hemma. Lata dagar ligger framför mig och havet gör mig alldeles lugn. Ingenstans är bättre än här.

Sensommaren tar mig alltid till Gardasjön. I verkligheten åkte vi alltid hem de första dagarna i augusti men när september närmar sig är det till min lilla by vid berget vid sjön som mitt minne tar mig. Ett kassettband med Eros Ramazzotti inköpt på någon Esso-mack ljuder i den olidligt heta bilen. Det av sjövattnet konstant blöta håret ger den enda svalkan och de kalla dropparna i nacken bildar en fläck av lättnad på ryggen. Man får akta sig för att råka lägga ett bart ben på metallbiten från säkerhetsbältet. Det är en värld sett från ett grodperspektiv där glappen i förståelsen av språket och skeenden i vuxenvärlden ovanför huvudet fylls upp av ett 7-årigt barns fantasi och tolkningar. Livet är fyllt av kindnyp, polenta som inte går att svälja, nya lukter och historier från fyra kassar med böcker från Stadsbiblioteket som blandas ihop i huvudet, med varandra och med verkligheten. Italien är fotbolls-VM och Invictaryggsäckar, måltider där någons mamma bestämmer vad och hur mycket man ska äta, grälla färger, bad i sjön, smala, brunbrända pojkar och poletter till radiobilarna på byfesten. För 10.000 lire får man lyckan att bli massakrerad tio gånger till dunkande technomusik.