Våd betider?
Italiadabere får minsann inte bara ros, det blir ris ibland också. Ibland kritiseras jag t.ex. för att vara för intern i mina inlägg. Det är inte med flit, jag räknar med att alla förstår och att man hör av sig om man inte gör det men undrar. Det är ju så tråkigt att underskatta de som läser. Jag vet ju inte ens om det är någon som läser det här som inte kan italienska?
Hursomhelst så har det framkommit undringar vad gäller titeln på bloggen och det är ju dumt. Italia da bere är taget från ett uttryck som myntades på 80-talet om Milano och syftade på stans status som en nöjesmetropol under just detta årtionde. Aperitivons och modets stad där Camparin och liren flödade. Om Italiens 50-60-tal får representeras av la dolce vita i Rom och Fellinis berömda film med samma namn fylld av dekadenta konstnärer, skådespelare och intellektuella så är 80-talets Italien Milano da bere. Det hela var en optimistisk karusell som snurrade runt med pampar och pimpar ur näringslivet guppandes upp och ner på de färgglada hästarna. Milanos nöjesscen var av internationell kaliber och klubbar som Plastic hade celebert klientel som t. ex. Andy Warhol och Keith Harring. Det åktes taxi, pratades i biltelefon och faxades, Milano var en riktig yuppiestad under några av Italiens guldår. Sen kraschade alltihopa i Tangentopoli med Mani Pulite och tja.. landet har väl inte riktigt hämtat sig än.
Såhär kunde det se ut när det begav sig:
Orginalet.
Hursomhelst så har det framkommit undringar vad gäller titeln på bloggen och det är ju dumt. Italia da bere är taget från ett uttryck som myntades på 80-talet om Milano och syftade på stans status som en nöjesmetropol under just detta årtionde. Aperitivons och modets stad där Camparin och liren flödade. Om Italiens 50-60-tal får representeras av la dolce vita i Rom och Fellinis berömda film med samma namn fylld av dekadenta konstnärer, skådespelare och intellektuella så är 80-talets Italien Milano da bere. Det hela var en optimistisk karusell som snurrade runt med pampar och pimpar ur näringslivet guppandes upp och ner på de färgglada hästarna. Milanos nöjesscen var av internationell kaliber och klubbar som Plastic hade celebert klientel som t. ex. Andy Warhol och Keith Harring. Det åktes taxi, pratades i biltelefon och faxades, Milano var en riktig yuppiestad under några av Italiens guldår. Sen kraschade alltihopa i Tangentopoli med Mani Pulite och tja.. landet har väl inte riktigt hämtat sig än.
Såhär kunde det se ut när det begav sig:
Orginalet.
Ape
Äh jag tror vi tar och bjuckar på en aperitivo.
Här har vi den - medelhavsdieten.
Transigt
Efter den senaste stora skandalen med (ännu) en politiker (han är inte bara pappa, han är/var politiker också) som i höstas fångades på video med med kokain och i sällskap av en transsexuell person, en s.k trans, har hela Italiens medisfär svämmat över av dessa trans. I varje panel diskuteras fenomenet med dessa mytologiska varelser och deras existens. TV-team följer dem dag och natt för att lära sig om deras vardag. Vad gör de? Hur lever de? Vilka är männen de umgås med?
Milano har under många år varit en samlingspunkt för viados från Brasilien, män som har silikonbröst och ser ut som kvinnor från midjan och upp och som tjänar sina pengar på kommers med sexeulla tjänster. Milanos gator, i centrum och utanför, är nu arbetsplats inte bara för kvinnor och barn utan även för män och trans. Det finns gator, områden mitt i centrala Milano där alla kvinnor som blottar sina attribut egentligen är män. Eller någonting mitt emellan. Eller något helt annat.
Den här senaste skandalen är bara en i raden av de senaste årens trans-överraskningar vilka bl.a. innefattar Fiat-arvingen och stilikonen Lapo Elkann. Bara det senaste året har argumentet blivit helt och hållet rumsrent och även de icke prostituerade börjar komma fram i ljuset. Frågeställningarna har alltså skiftat subjekt och är inte längre alltid koncentrerade kring "vilken typ av man köper sex av trans?" (svar: alla sorter) och "är det helt ute med vanliga kvinnliga prostituerade nu"? (svar: ja, det finns inte det minsta spår kvar av trasgression hos en simpel h*ra).
Numera ställs ofta frågan "hur ska en kvinna hantera att bli bedragen med en människa som är så svårdefinierad och svårplacerad" men framförallt så har själva transen själva fått utrymme att tala. Allt skulle kunna vara frid och fröjd alltså i det av Vatikanen välsignade Sodom och Gomorra om det inte vore för det att dessa trans fortfarande inte behandlas som människor utan som cirkusdjur. I egenskap av freaks blir de inbjudna till olika soffor för att visa upp sig och låta andra förfasa sig. Det blir en show där skäggiga damen är den mest populära clownen och man ser hur hon njuter när hon får alla att tjuta av skratt med sin vulgära mun.
Jag bara undrar vad som händer när strålkastarna släckts? Vad händer när alla har gått hem och det bara finns en svag sötaktig doft av svett och popcorn kvar som minne av publiken? Har hon sällskap då? Har hon någon att äta middag med? Kolla på film med? Jag hoppas att någon av dessa skamsna män stannar hos henne även när sminket och platåklackarna är av.
Milano har under många år varit en samlingspunkt för viados från Brasilien, män som har silikonbröst och ser ut som kvinnor från midjan och upp och som tjänar sina pengar på kommers med sexeulla tjänster. Milanos gator, i centrum och utanför, är nu arbetsplats inte bara för kvinnor och barn utan även för män och trans. Det finns gator, områden mitt i centrala Milano där alla kvinnor som blottar sina attribut egentligen är män. Eller någonting mitt emellan. Eller något helt annat.
Den här senaste skandalen är bara en i raden av de senaste årens trans-överraskningar vilka bl.a. innefattar Fiat-arvingen och stilikonen Lapo Elkann. Bara det senaste året har argumentet blivit helt och hållet rumsrent och även de icke prostituerade börjar komma fram i ljuset. Frågeställningarna har alltså skiftat subjekt och är inte längre alltid koncentrerade kring "vilken typ av man köper sex av trans?" (svar: alla sorter) och "är det helt ute med vanliga kvinnliga prostituerade nu"? (svar: ja, det finns inte det minsta spår kvar av trasgression hos en simpel h*ra).
Numera ställs ofta frågan "hur ska en kvinna hantera att bli bedragen med en människa som är så svårdefinierad och svårplacerad" men framförallt så har själva transen själva fått utrymme att tala. Allt skulle kunna vara frid och fröjd alltså i det av Vatikanen välsignade Sodom och Gomorra om det inte vore för det att dessa trans fortfarande inte behandlas som människor utan som cirkusdjur. I egenskap av freaks blir de inbjudna till olika soffor för att visa upp sig och låta andra förfasa sig. Det blir en show där skäggiga damen är den mest populära clownen och man ser hur hon njuter när hon får alla att tjuta av skratt med sin vulgära mun.
Jag bara undrar vad som händer när strålkastarna släckts? Vad händer när alla har gått hem och det bara finns en svag sötaktig doft av svett och popcorn kvar som minne av publiken? Har hon sällskap då? Har hon någon att äta middag med? Kolla på film med? Jag hoppas att någon av dessa skamsna män stannar hos henne även när sminket och platåklackarna är av.
Italiadabere - nu prisbelönad
Det är nästan för mycket. Först det här och nu detta. Min första award. Grazie!
Precis som IRL så kommer dock belöningen med skyldigheter, nämligen att skicka vidare till andra sju och att berätta sju saker om mig själv.
Med risk för upprepning av Johannas prisutdelning skickar jag härmed vidare till alla mina Italienbloggande vänner: Johanna, Miranda (fast du har flyttat hem), Helly, Jenny (som jag "lärde känna" på Sicilien), Sanna, och Vicky. De flesta andra kvinnliga bloggare jag läser går under kategorin "Guilty Pleasures"* och är alltså inget man kan hålla på och lista så här offentligt, därför blir min lista inte sjutalig tyvärr.
Sju saker om mig då. Jag..
1. "har ett namn med alldeles för många konsonanter i" brukar jag få höra i Italien. Därför använder jag mig av mitt översatta dito ibland när det ska gå snabbt.
2. tror inte på bokstavliga översättningar och därför inte heller på lexikon.
3. bor på alldeles för många ställen.
4. är en soldyrkare.
5. pratar alldeles för mycket.
6. är livrädd för att flyga men gör det hela tiden.
7. älskar lyftkranar, skepp och solupp/nedgångar, allra helst i en kombination.
*ett välbehag man skäms över.
Precis som IRL så kommer dock belöningen med skyldigheter, nämligen att skicka vidare till andra sju och att berätta sju saker om mig själv.
Med risk för upprepning av Johannas prisutdelning skickar jag härmed vidare till alla mina Italienbloggande vänner: Johanna, Miranda (fast du har flyttat hem), Helly, Jenny (som jag "lärde känna" på Sicilien), Sanna, och Vicky. De flesta andra kvinnliga bloggare jag läser går under kategorin "Guilty Pleasures"* och är alltså inget man kan hålla på och lista så här offentligt, därför blir min lista inte sjutalig tyvärr.
Sju saker om mig då. Jag..
1. "har ett namn med alldeles för många konsonanter i" brukar jag få höra i Italien. Därför använder jag mig av mitt översatta dito ibland när det ska gå snabbt.
2. tror inte på bokstavliga översättningar och därför inte heller på lexikon.
3. bor på alldeles för många ställen.
4. är en soldyrkare.
5. pratar alldeles för mycket.
6. är livrädd för att flyga men gör det hela tiden.
7. älskar lyftkranar, skepp och solupp/nedgångar, allra helst i en kombination.
*ett välbehag man skäms över.
För alla sorter
Bild: Frida
Lektion i italienska 1
Det måste alltid finnas en sexuell dubbelmening i allt som sägs.
Här har vi en reklam för Milanos gratiscyklar som lyder:
Varför vara trogen bara en
när du kan ta och lämna dem som du vill?
La Discoteca alt. Så lär vi oss veckans dagar
En klassiker såhär på söndagen:
Texten lyder:
Lunedì sera, la discoteca
Martedì sera, la discoteca
Mercoledì che mal di testa, ma sono andata alla discoteca
Giovedì sera, la discoteca
Venerdì sera non volevo andarci ma Fabio è venuto a cercarmi e allora sono
andata, alla discoteca
Sabato sera, la discoteca
Domenica alla discoteca
(x3)
Så... italienskt på något vis.
Om någon är desperat efter en översättning så har jag den.
Texten lyder:
Lunedì sera, la discoteca
Martedì sera, la discoteca
Mercoledì che mal di testa, ma sono andata alla discoteca
Giovedì sera, la discoteca
Venerdì sera non volevo andarci ma Fabio è venuto a cercarmi e allora sono
andata, alla discoteca
Sabato sera, la discoteca
Domenica alla discoteca
(x3)
Så... italienskt på något vis.
Om någon är desperat efter en översättning så har jag den.
Numero Uno
Så var då den olidiliga väntan över då vi har kommit fram till toppen av listan över de Svensktätaste Platserna i Milano. Arbetet hit har varit hårt ibland, tröttsamt sällan och roligt för det mesta. Efter en lång vägs vandring är det alltså dags för italiadabere att äntligen presentera platsen som tog hem hela klabbet... vinnaren... il... Numero... Uno!
1. H&M
Milano är till mångt och mycket känt som shoppingens stad, ett modets högkvarter om man så vill. Utan vidare förkunskaper och med en stor risk att bli besvikna vallfärdar en del till Milano med höga förhoppningar och drömmar om silkespapper i lyxiga påsar fyllda med exklusivt mode till moderata pre euro-priser. Därför är det en aning förvånande (eller är det precis tvärtom?) men ändå tryggt på något sätt att den plats i hela Milano där man alltid, varje dag i varje vecka under varje årstid kan hitta svenskar är den genomsvenska kedjan Hennes&Mauritz. Tom Filippa Lagerbäck (svensk TV-kändis reds.anm.) handlar där. Tyck vad du vill om den svenska klädjättens italienska inköpare, tyck vad du vill om att handla till dunkande technomusik, tyck vad du vill om polyester och spegelväggar med förvillande blänk, tyck vad du vill om röra och kaos och huller om buller– strunta i allt detta. Är det svenskar du letar efter finns inget säkrare alternativ. 100% träff varje gång.
Ett stort tack till er tappra som gissade. Tyvärr måste meddelas att ingen vinnare kunde dras men italiadabere önskar er alla lycka till nästa gång!
Vi har hela listan!
Vissa dagar längtar man bara hem. Hem till bleka färger, hem till ostmackor med bryggkaffe, hem till påklädda tjejer på teve, hem till avklädda tjejer på ett minusgradigt Stureplan, hem till ren luft och pålitliga, skygga människor med "PK" som religion.
Är ni en av dessa hemlängtare och bor i Milano? Då mina vänner är det dags att rycka upp sig! Milano är nämligen en internationell stad med en fair share av svedesi. Italiadabere ger er (i fallande ordning):
Är ni en av dessa hemlängtare och bor i Milano? Då mina vänner är det dags att rycka upp sig! Milano är nämligen en internationell stad med en fair share av svedesi. Italiadabere ger er (i fallande ordning):
De Svensktätaste Patserna i Milano - hela listan!
Bubblare: Från utsidan ser Trattoria Toscana inte mycket ut för världen men på insidan hittar man en trevlig innergård med bar och restaurang med god mat. Stället ligger på via Porta Ticinese och ägs av en Italo-svensk familj med mysig, skäggstubbig charm-pappa i designerjeans, ljuv svenska till mamma och guldiga busiga barn. Om det är detta som lockar klungor av svenskar, främst utbytesstudenter på Bocconi, är svårt att säga, klart står att det är en klockren plats för en hemlängtare.
5. Brera
I det här området kan man på valfri bar, lagom autentisk på ett europeiskt sätt, allt som oftast hitta ett gäng sköna snubbar i högt hår och lite för tighta kavajer sitta och njuta av ett glas rött vin av den tyngre sorten. Näsorna djupt ner i glasen, benet skönt slängt över det andra och lite rödare kinder än vanligt. Matkulturen är hyllad och ironiseringar över italienarnas macho/drama/mafia/mammone-kultur bringar frustande skratt. Obs! Är detta under möbelmässan seglar den här platsen upp till 2 direkt.
4. 10 Corso Como
Obligatoriskt inslag i Elles Milano guider, och med all rätt! Milanos Concept Store med det bästa av det bästa har även en liten (uppvärmd) utomhusbar insnirklad i ljusslingor. Här finner du sköna-snubbarnas flickvänner botanisera bland skor från Paris, klänningar från Italien, parfym från Sverige och sex-leksaker från Japan. T.o.m expediten är svensk!
3. Duomo - "dyra kvarteren"
Besöks av en lite annan crowd, det får man erkänna, hit hittar oftare folk som inte har läst Elle eller är här på mässa. Det blir lite mer familjer, lite mindre Stockholm, lite mer "jag-tar-shortsen/minikjolen-det-är-väl-varmt-i-Italien", de som sköna snubbarna skulle kalla för "turister". Hela Sverige är representerat i en liten gyllene triangel!
2. Navigli
Såhär högt upp på listan börjar det bli trångt. På en värdig andraplats hittar vi alltså kanalen som en gång i tiden var fylld till bredden med badvänligt vatten. Traditionellt sett inte den rikaste delen är än idag långt bort från tjusiga Milano - men proppfylld med svenskar! Det är möjligt att man vid en statistisk undersökning skulle komma fram till att 92% av de svenskar som hänger här på något sätt jobbar med/pluggar "design" men jag har inte idag några hårda fakta som skulle bevisa det. Det behövs inte, kom hit själva och titta - alla talar svenska! Obs! När antikmarknaden slår upp portarna här en söndag i månaden är det som att ha blivit förflyttad i tid och rum för att kunna vandra runt på Bondens marknad på Södermalm, SoFo-kids vart man ser, jag kan verkligen rekommendera det.
Och NU... säger bloggarnas budord nummer 7 att vi måste skapa ett Moment of Suspense så vi får ta och vänta med 1:an tills imorgon.
Den som kan gissa vad nummer 1 på listan över Milanos Svensktätaste Platser är vinner en flaska väteperoxid och ett par "nördglasögon".
I det här området kan man på valfri bar, lagom autentisk på ett europeiskt sätt, allt som oftast hitta ett gäng sköna snubbar i högt hår och lite för tighta kavajer sitta och njuta av ett glas rött vin av den tyngre sorten. Näsorna djupt ner i glasen, benet skönt slängt över det andra och lite rödare kinder än vanligt. Matkulturen är hyllad och ironiseringar över italienarnas macho/drama/mafia/mammone-kultur bringar frustande skratt. Obs! Är detta under möbelmässan seglar den här platsen upp till 2 direkt.
4. 10 Corso Como
Obligatoriskt inslag i Elles Milano guider, och med all rätt! Milanos Concept Store med det bästa av det bästa har även en liten (uppvärmd) utomhusbar insnirklad i ljusslingor. Här finner du sköna-snubbarnas flickvänner botanisera bland skor från Paris, klänningar från Italien, parfym från Sverige och sex-leksaker från Japan. T.o.m expediten är svensk!
3. Duomo - "dyra kvarteren"
Besöks av en lite annan crowd, det får man erkänna, hit hittar oftare folk som inte har läst Elle eller är här på mässa. Det blir lite mer familjer, lite mindre Stockholm, lite mer "jag-tar-shortsen/minikjolen-det-är-väl-varmt-i-Italien", de som sköna snubbarna skulle kalla för "turister". Hela Sverige är representerat i en liten gyllene triangel!
2. Navigli
Såhär högt upp på listan börjar det bli trångt. På en värdig andraplats hittar vi alltså kanalen som en gång i tiden var fylld till bredden med badvänligt vatten. Traditionellt sett inte den rikaste delen är än idag långt bort från tjusiga Milano - men proppfylld med svenskar! Det är möjligt att man vid en statistisk undersökning skulle komma fram till att 92% av de svenskar som hänger här på något sätt jobbar med/pluggar "design" men jag har inte idag några hårda fakta som skulle bevisa det. Det behövs inte, kom hit själva och titta - alla talar svenska! Obs! När antikmarknaden slår upp portarna här en söndag i månaden är det som att ha blivit förflyttad i tid och rum för att kunna vandra runt på Bondens marknad på Södermalm, SoFo-kids vart man ser, jag kan verkligen rekommendera det.
Och NU... säger bloggarnas budord nummer 7 att vi måste skapa ett Moment of Suspense så vi får ta och vänta med 1:an tills imorgon.
Den som kan gissa vad nummer 1 på listan över Milanos Svensktätaste Platser är vinner en flaska väteperoxid och ett par "nördglasögon".
En (till) liten film om manlig vänskap
Ett mycket populärt film-ämne rör som vi alla vet Manlig Vänskap. Stand by Me (Reiner) och Farväl Falkenberg (Ganslandt) är två exempel så här på rak arm. Det är så anlitat och välanvänt som tema att t.o.m. tjejer känner igen sig i de nostalgiska beskrivningarna av broderskapet.
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Njum njum sch.
Häromdagen hände mig något mycket, mycket märkligt. Något så själomskakande att jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om det, inträffade när jag gick på en liten gata inne i Milano. Jag gick i italienskt sällskap i kylan och beundrade min rykande andedräkt mot den för ovanlighetens skull blåa himlen när jag bakom mig hörde röster. Det var unga röster, manliga och kvinnliga och de hörde till människor som promenerade i samma takt som vi. Länge, kanske i två minuter gick jag och förundrades över det märkliga språket de talade. Melodin påminde lite om den norska med toner som gick upp och ner och skapade oförklarliga känslor av hemtamt samtidigt som jag inte kunde urskilja ett enda ord som gick att härleda ens till någon språkstam. Jag gick igenom hela listan av obegripliga språk som man får ta till vid tillfällen som detta: holländska, schwitzer dütsch, ungerska, någon obskyr variant av belgiska osv, osv men inte i någon grupp lyckades jag katalogisera ljuden. Det lät som rösterna sjöng
"Njum njum njum sch njum schsch njum."
Det var inte förrän vi till slut blev omgådda av sällskapet och jag såg deras trenchcoats, Converse-skor och trendiga frisyrer som jag förstod. Då var det dock försent och jag hann inte ställa om öronen till svenskan som de talade, mitt eget modersmål.
Känslan som följde av att inte ha förstått det, den är obeskrivlig. Jag var tyst länge, länge och lyssnade åter och igen på den mjuka melodin med de hårda -sch:en i mitt huvud och det enda ord jag i efterhand förstod att jag hade lyssnat på var "annars" (sch sch ekade det).
Inga skäl till oro dock, som ni ser kan jag fortfarande svenska och jag lovar att jag även talar helt utan brytning.
Fotnot: Jag sprang senare samma dag in i svenne-sällskapet igen och jag försöker trösta mig med att en av talarna kom från Norrland vilket kanske kan ha bidragit till att spela mitt sinne ett spratt.. Fast nä. Det finns inga ursäkter.
"Njum njum njum sch njum schsch njum."
Det var inte förrän vi till slut blev omgådda av sällskapet och jag såg deras trenchcoats, Converse-skor och trendiga frisyrer som jag förstod. Då var det dock försent och jag hann inte ställa om öronen till svenskan som de talade, mitt eget modersmål.
Känslan som följde av att inte ha förstått det, den är obeskrivlig. Jag var tyst länge, länge och lyssnade åter och igen på den mjuka melodin med de hårda -sch:en i mitt huvud och det enda ord jag i efterhand förstod att jag hade lyssnat på var "annars" (sch sch ekade det).
Inga skäl till oro dock, som ni ser kan jag fortfarande svenska och jag lovar att jag även talar helt utan brytning.
Fotnot: Jag sprang senare samma dag in i svenne-sällskapet igen och jag försöker trösta mig med att en av talarna kom från Norrland vilket kanske kan ha bidragit till att spela mitt sinne ett spratt.. Fast nä. Det finns inga ursäkter.
