En (till) liten film om manlig vänskap
Ett mycket populärt film-ämne rör som vi alla vet Manlig Vänskap. Stand by Me (Reiner) och Farväl Falkenberg (Ganslandt) är två exempel så här på rak arm. Det är så anlitat och välanvänt som tema att t.o.m. tjejer känner igen sig i de nostalgiska beskrivningarna av broderskapet.
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Njum njum sch.
Häromdagen hände mig något mycket, mycket märkligt. Något så själomskakande att jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om det, inträffade när jag gick på en liten gata inne i Milano. Jag gick i italienskt sällskap i kylan och beundrade min rykande andedräkt mot den för ovanlighetens skull blåa himlen när jag bakom mig hörde röster. Det var unga röster, manliga och kvinnliga och de hörde till människor som promenerade i samma takt som vi. Länge, kanske i två minuter gick jag och förundrades över det märkliga språket de talade. Melodin påminde lite om den norska med toner som gick upp och ner och skapade oförklarliga känslor av hemtamt samtidigt som jag inte kunde urskilja ett enda ord som gick att härleda ens till någon språkstam. Jag gick igenom hela listan av obegripliga språk som man får ta till vid tillfällen som detta: holländska, schwitzer dütsch, ungerska, någon obskyr variant av belgiska osv, osv men inte i någon grupp lyckades jag katalogisera ljuden. Det lät som rösterna sjöng
"Njum njum njum sch njum schsch njum."
Det var inte förrän vi till slut blev omgådda av sällskapet och jag såg deras trenchcoats, Converse-skor och trendiga frisyrer som jag förstod. Då var det dock försent och jag hann inte ställa om öronen till svenskan som de talade, mitt eget modersmål.
Känslan som följde av att inte ha förstått det, den är obeskrivlig. Jag var tyst länge, länge och lyssnade åter och igen på den mjuka melodin med de hårda -sch:en i mitt huvud och det enda ord jag i efterhand förstod att jag hade lyssnat på var "annars" (sch sch ekade det).
Inga skäl till oro dock, som ni ser kan jag fortfarande svenska och jag lovar att jag även talar helt utan brytning.
Fotnot: Jag sprang senare samma dag in i svenne-sällskapet igen och jag försöker trösta mig med att en av talarna kom från Norrland vilket kanske kan ha bidragit till att spela mitt sinne ett spratt.. Fast nä. Det finns inga ursäkter.
"Njum njum njum sch njum schsch njum."
Det var inte förrän vi till slut blev omgådda av sällskapet och jag såg deras trenchcoats, Converse-skor och trendiga frisyrer som jag förstod. Då var det dock försent och jag hann inte ställa om öronen till svenskan som de talade, mitt eget modersmål.
Känslan som följde av att inte ha förstått det, den är obeskrivlig. Jag var tyst länge, länge och lyssnade åter och igen på den mjuka melodin med de hårda -sch:en i mitt huvud och det enda ord jag i efterhand förstod att jag hade lyssnat på var "annars" (sch sch ekade det).
Inga skäl till oro dock, som ni ser kan jag fortfarande svenska och jag lovar att jag även talar helt utan brytning.
Fotnot: Jag sprang senare samma dag in i svenne-sällskapet igen och jag försöker trösta mig med att en av talarna kom från Norrland vilket kanske kan ha bidragit till att spela mitt sinne ett spratt.. Fast nä. Det finns inga ursäkter.
Carloforte på Bahamas
Mitt ute på det karibiska havet, på en kommandobrygga på ett skepp slog jag mig i slang med en ung italienare. Vi stod och väntade på att radarn skulle leverera den senaste väderrapporten och jag frågade om han var från Genova, ganska säker på det positiva svaret eftersom han hade en tydlig ligurisk melodi och typiskt efternamn. Därför blev jag mer än förvånad när han sade att han var från Sardinien. Men, tillade han, från Carloforte som ligger på en liten ö precis utanför den sardiska kusten och som befolkades av just fiskare från Genova (Pegli) som utvandrade dit på 1700-talet. Fortfarande hör man den klingande liguriska accenten och man har även starka band till Ligurien. Den här unga officeraren åker ofta till Genova för att hälsa på släkt berättade han. Släkt! Från 1700-talet!
Om jag säger att det här var en av det mest upphetsande saker som hände under min resa så kan man kanske tro att det var en ganska tråkig och händelslös affär, men det är precis tvärtom. Den var galen, tröttsam, intensiv och alldeles underbar. Jag blir bara helt lycklig av sådana här saker. It blows me away.
Nu måste jag åka hit. Snart.
Om jag säger att det här var en av det mest upphetsande saker som hände under min resa så kan man kanske tro att det var en ganska tråkig och händelslös affär, men det är precis tvärtom. Den var galen, tröttsam, intensiv och alldeles underbar. Jag blir bara helt lycklig av sådana här saker. It blows me away.
Nu måste jag åka hit. Snart.
