En (till) liten film om manlig vänskap
Ett mycket populärt film-ämne rör som vi alla vet Manlig Vänskap. Stand by Me (Reiner) och Farväl Falkenberg (Ganslandt) är två exempel så här på rak arm. Det är så anlitat och välanvänt som tema att t.o.m. tjejer känner igen sig i de nostalgiska beskrivningarna av broderskapet.
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Italien är inget undantag. Många av de största kult-filmerna i Italien rör just detta. Marrakesch Express (Salvatores), Jack Frusciante è uscito dal gruppo (Negroni), Radiofreccia (Ligabue) och L'Ultimo bacio (Gabriele Muccino) t.ex.
Den här sista har nu fått en uppföljare tio år postum med det fantasifulla namnet; Baciami ancora. Där L'Ultimo bacio handlade om en grupp 30-åriga killkompisar i kris, de vill och kan inte växa upp och ta ansvar, så handlar uppföljaren om en grupp 40-åriga killkompisar i kris, de vill och kan nämligen inte växa upp och ta ansvar. Som titeln antyder ångrar de dock (igen) att de flydde från sina plikter (familjer och relationer) och vill nu bli ihop med sina gamla fruar igen.
O-er-hört intressant måste jag säga. Samma skådisar förutom två (men det är bara två tjejer så det märker nog ingen), skildrar tydligen "det italienska samhället" ur en förvisso aningens manlig synpunkt men det är ju regissörens subjektiva och artistiska rättighet. Italienska män har underligt nog få svårigheter att identifiera sig med de här omogna karaktärerna och det beror på att det hela har ett namn: La sindrome di Peter Pan. Det låter vackert gör det inte? (Peter Pan är, för den som inte kan koppla, den lilla sagopojken som inte vill växa upp utan flyger omkring med en liten fé.) Italienska män älskar att med drömmande blick och lite sorgsna ögon prata om det här "syndromet" som likt en ljuv förbannelse har drabbat dem.
Okej, jag är lite hård nu och jag har inte sett den. "Än" tänkte jag säga men jag vet inte..
Den som tipsar om en italiensk film om kvinnlig vänskap får en film på franska som jag gjorde i tvåan på gymnasiet. (Det är en rätt obehaglig film i genren noir som handlar om en arvstvist, om det kan fresta någon.)
Kommentarer
Trackback
