italiadabere

De närmaste 3-4 veckorna blir det mer lyftkranar och conches än vallmoblommor och linguine allo scoglio. Får se hur mycket kontakt jag lyckas hålla i det hela. Kommar befinna mig på ett flytande litet Italien ute på ett stort hav. Vi håller tummarna.



I'll be back.

Var på bröllop där min kompis gifte sig. Hon är en"wedding planner" så allt var perfekt in i minsta detalj.

Som den lilla Bianchinan som hon färdades i till bröllopet..



som bordet med confetti - bröllopsgodiset - i olika smaker, förberett av med hjälp av alla tjejer kvällen innan den stora dagen..



till den lilla brudnäbben..



till platsen...







och så brudparet förstås...



sen var det dags för mat som sköttes av en catering..





det blev bland annat zucchiniblommor som friterades framför ögonen på oss och sedan kunde ätas ljumma och frasiga



sen fanns det sådana här små bakelser också..



men det var ju bara antipaston..



sen var det dags för bröllopstårta och en efterrättsbuffé. hade man plats efter den kunde man hugga in på choklad och kaffe..





och allt detta dekorerat med fantastiska blomsterdekorationer...





sedan fest och mååånga lååånga diskussioner om Livet fram tills gryningen.

Tittar på Berlusconis direktsända framträdande i Porta a Porta och förutom det direkt politiska innehållet som det finns mycket att säga om finns det några saker som jag slås av:

• Det ironiska i att sitta i RAI ett av de mest Berlusconivänliga programmen någonsin och utropa: "Säg mig ETT enda program på RAI som inte är helt emot mig!! ETT enda!"
• Enligt premiärminstern är Italiens 73:e plats på listan över pressfrihet en åsikt.
• Det är även en brottslig åsikt i egenskap av "oitaliensk".
• Det är han och hans sida av politiken inte ensamma om att tycka.
• Till försvar för den egna personen och dess kompetens används omväxlande taktikerna att hånfullt småle, med sorgsen uppsyn ynkligt darra på rösten och att utropa "jag är ju en diktator!" för att sedan håva in skrattsalvorna.
• Han är otroligt skicklig.
• Han slår lite huvudet på spiken när han ska försäkra att det inte var hans idé att flytta det vänstersympatiserande programmet Ballarò och själv ta plats i detta högervänliga program och förklarar att han faktiskt också har ett fotbollslag som spelar ikväll och att han mycket hellre skulle titta på den matchen än att sitta i TV och prata. Kommer flera gånger tillbaka till formuleringarna: "..som tidningsutgivare tycker jag..", "...som premiärminister måste jag säga..", "..som VD för ett av de största TVnäten så anser jag.."
• För att visa på den sittande regerings förträfflighet mäter man hela tiden med det förflutna, aldrig med hur bra det skulle kunna vara om..
• Berlusconi ser med våld (han är ju diktator!) till att få läsa upp en text av något religöst överhuvud som säger att "folket inte bryr sig om politikens sterila språk", eftersom den är så vacker och positiv.

Och för er som inte visste det så handlar vänsterns önskan om en snällare flyktingpolitik inte om humanitet utan det är ett enkelt sätt att med dessa 2-3 miljoner människor skaffa röster.


ps. Milan vann matchen. ds.

I fjol kom filmen "the Curious Case of Benjamin Button" som handlar om en man som föds gammal och dör som spädbarn. Han blir alltså yngre för varje dag som går.





Just saying.

Skrev för ett tag sen om Saviano, i Sverige känd som den modige pojken som skrev om camorran i Neapel och dess kopplingar till övriga världen. I Italien är han långt ifrån så populär som han är i Sverige dock. Han betraktas av många som en förrädare som talar illa om Italien och Neapel utomlands. 'Paradoxalt nog så anses man inte älska sitt land och hembygd om man berättar om de negativa aspekterna av dessa. Saviano själv har ju alltid sagt att det är inte hans text som är farlig utan det är att så många har läst den




Nu i helgen drog diskussionerna igång igen och argumentet mot författaren den här gången var att han hade skott sig på misären och sen dragit därifrån med sina miljarder och nu kunde sitta och skrocka och gnugga händer åt morden och droghandeln. Jag blev uppfattad som en mycket naiv svensk som på allvar gick på snacket om att det var så synd om honom och att han levde ett ovärdigt liv i ensamhet med bara livvakterna som sällskap och ett virtuellt stöd från världens intellektuella. "Efter alla sålda böcker och filmen så kan han ju bara flyga ner sin familj och polare till nån ö i karibien där de sen kan sippa mojitos utan att tänka mer på Neapel och problemen där." Hans skuld skulle alltså vara att ha tjänat för mycket pengar på andras död och sorg istället för journalisterna som lever och verkar i Neapel, tjänar 1500 euro i månaden, är lika mordhotade de och dessutom verkligen gör skillnad för neapelborna.

Jag tycker att den här hållningen är så intressant för det visar på stoltheten hos Savianos motståndare vilken på ett sätt är förståelig och beundransvärd, men ännu mer intressant blir den pga att de fortfarande identifierar sig med med mafian, camorran osv. Den är så pass insyltad i samhället att folk inte kan isolera den som ett yttre, ondskefullt fenomen som måste bort. Det ses alltså inte som något postivit att hela världen får upp ögonen för problemet. Istället tar folk åt sig och blir sårade för att man talar illa om dem och deras land. I panni sporchi si lavano in famiglia!

Genova är en stad som inte är helt bortskämd med smicker om man säger så. Själv tycker jag staden har charmen av en hamnstad på alla sätt, den är ruffig och lite småfarlig, fuktig och färgglad och i gränderna ligger nostalgin och saltlukten tung. Människorna är sjömän i den bemärkelsen att de flesta har en mycket stark koppling till havet, ibland nästan på ett primitivt sätt. All hamnromantik medför en viss känsla av "utomlands". Det skulle kunna vara Rotterdam eller Havanna lika gärna som Italien. Ingenstans har jag heller ätit så goda fiskrätter för så lite pengar (på så flottiga restauranger heller för den delen).

En första maj så råkade jag av flera omständigheter befinna mig själv i en liten by alldeles i utkanten av Genova, nämligen Boccadasse.



Jag visste inte var jag hade hamnat men det visade sig att just den dagen firade de en salamifest, la Festa del salame. Det kunde jag ju inte missa så jag stannade kvar där och blev bjuden på korv och limoncello (inte en alldeles ljuvlig kombo), snackade lite med glada genovesare och kloka gamlingar.



Det var som sagt i maj så det sjösattes båtar så det stod härliga till och en yngling sa att han skulle ta årets första dopp för att bevisa sin kärlek till mig.







Kärlek eller inte.. han stod fast vid sitt ord och plumsade i. Props.



Sen åt jag lite foccaccia, solade på lilla stranden, åt en glass och tog bussen hem.

Ingen har väl missat den här lilla pärlan? Chockumentären om Sverige sett från en italiensk synvinkel. En italiensk "Videocracy" kan vi säga.

Hittade inte min favorit om Systembolaget men den här snutten om möhippor - Swedish style- är också en godbit.



Jojo den här kanske din svärmor har sett..?

I Venedig hittade jag denna fina text.

"Se la forma scompare la sua radice è eterna"

(Om formen försvinner är roten evig)



Mannen på bilden har inget med texten att göra.

...av den enklare sorten. Det finns ju fina och lyxiga också men jag gillar dessa. Synd att man inte är man och har ett skägg att ansa.

Jag var i Umbrien i helgen och bodde på ett väldigt fint "casale". Det var som ett värdshus kan man säga där vi och våra vänner var de enda gästerna. Jag hade aldrig förväntat mig att det skulle vara så fint som det faktiskt var.





När vi kom fram och fick se vårt rum blev vi så glada att de hade ställt den fina kulissen precis framför fönstret. Det såg lite fejk ut men vackert var det.

Fallo col cuore = Gör det med hjärtat. Var det inte fyndigt så säg?

Det tog många år för mig att utan att skämmas kunna säga att jag talar flytande italienska. Efter mer än ett decennium i det här landet hade det ju snarare varit konstigt om jag inte kunde prata hursomhelst med vem som helst om vad som helst. Med ett undantag. Barn. Jag kan inte prata med barn på italienska. Eller rättare sagt jag kan inte prata barnspråk. Jag kan ju tilltala barn såklart men det blir något slags vuxenkonverstation.

 

”Ska du visa ditt rum? Brukar du leka där? Aj! Slog du dockan nu? Gjorde det ont på dockan? Du är ju stora killen nu!”

 

Så kan jag inte prata. Det blir istället rätt stelt och jag känner mig som en elak gumma i en film som inte kan relatera till barn (men råkar få nåt styvbarn på halsen och till slut får rucka lite på sin strävhet och lyssna på drip-droppet från sitt hjärtas smältvatten). ”Jaha... du leker med det där.... djuret ser jag. Är det roligt?”

 

Ändå har jag alltid varit omgiven av barn och tycker att det är jätteroligt för det mesta, men de har på något sätt varit uteslutna ur min italienska skola. Jag har nu ändå samlat på mig lite kunskap som jag fick försöka applicera på ett verkligt barn i helgen. Här kommer alltså en lista på saker man måste kunna för att prata med italienskt barn på italienskt vis:

 

·         Barnord -  ord som hör till barnvälden som t.ex fröken, gosedjur, potta, namn på djur och dess accessoarer typ lemur och koppel, osv.

 

·         Smeknamn – ord som är lite gulligare för barn, t.ex ”pappa” (mat), ”nanna” (sova) ”bua” (ont), osv. En felsägning eller feltolkning här kan vara fatal och utmynna i ett barnaraseri.

 

·         Vezzeggiativi – ändelser som precis som ovan har till syfte att göra det lite gulligare, t.ex ”cameretta”, ”amichetto” osv.

 

Det gick väl sådär. Min första fråga till det två-åriga barnet ifråga var ”tutto bene?” följt av högljudda protester och skrattsalvor från publiken. Barnet ifråga bet mig sedan i armen och lämnade ett sår som fortfarande är täckt av en skorpa 5 dagar senare. Inget samband mellan de två händelserna har dock kunnat bevisas.

 

Lite dåligt väder idag. Idealt för att packa ihop sig, städa och fixa för att sen bege sig iväg på nya äventyr. Först till Milano och sen Umbrien. Har glömt min internetpinne "hemma" klantigt nog så får se hur det går med uppdateringarna..

*den som ser Napoleons näsa vinner en frukost med la sottoscritta.

Den ena tanten till de andra två i ett samtal om en svartsjuk väninna:

Quella lì, dovrebbe imparare a farsi un piattino di CA**I SUOI.

Well put.

Som alla vet, består den italienska hälsningen av 2 eller 3 kindpussar. Den kan kombinernas med antingen handtagsfattningen eller en kvartsomfamning med handen på ryggsidan, beror lite på graden av intimitet med personen ifråga. En bra grej att veta är att man börjar på höger sida. En annan bra grej att veta är att holländare börjar sin kyss-ritual på vänster sida. Så slipper man små kulturkrockar menar jag. Inte för att det har hänt mig eller så men.. en liten bula i pannan har jag allt.