Det andra språket

Det tog många år för mig att utan att skämmas kunna säga att jag talar flytande italienska. Efter mer än ett decennium i det här landet hade det ju snarare varit konstigt om jag inte kunde prata hursomhelst med vem som helst om vad som helst. Med ett undantag. Barn. Jag kan inte prata med barn på italienska. Eller rättare sagt jag kan inte prata barnspråk. Jag kan ju tilltala barn såklart men det blir något slags vuxenkonverstation.

 

”Ska du visa ditt rum? Brukar du leka där? Aj! Slog du dockan nu? Gjorde det ont på dockan? Du är ju stora killen nu!”

 

Så kan jag inte prata. Det blir istället rätt stelt och jag känner mig som en elak gumma i en film som inte kan relatera till barn (men råkar få nåt styvbarn på halsen och till slut får rucka lite på sin strävhet och lyssna på drip-droppet från sitt hjärtas smältvatten). ”Jaha... du leker med det där.... djuret ser jag. Är det roligt?”

 

Ändå har jag alltid varit omgiven av barn och tycker att det är jätteroligt för det mesta, men de har på något sätt varit uteslutna ur min italienska skola. Jag har nu ändå samlat på mig lite kunskap som jag fick försöka applicera på ett verkligt barn i helgen. Här kommer alltså en lista på saker man måste kunna för att prata med italienskt barn på italienskt vis:

 

·         Barnord -  ord som hör till barnvälden som t.ex fröken, gosedjur, potta, namn på djur och dess accessoarer typ lemur och koppel, osv.

 

·         Smeknamn – ord som är lite gulligare för barn, t.ex ”pappa” (mat), ”nanna” (sova) ”bua” (ont), osv. En felsägning eller feltolkning här kan vara fatal och utmynna i ett barnaraseri.

 

·         Vezzeggiativi – ändelser som precis som ovan har till syfte att göra det lite gulligare, t.ex ”cameretta”, ”amichetto” osv.

 

Det gick väl sådär. Min första fråga till det två-åriga barnet ifråga var ”tutto bene?” följt av högljudda protester och skrattsalvor från publiken. Barnet ifråga bet mig sedan i armen och lämnade ett sår som fortfarande är täckt av en skorpa 5 dagar senare. Inget samband mellan de två händelserna har dock kunnat bevisas.

 


Kommentarer
Postat av: Miranda

Haha! Bland det första jag gjorde när jag kom till Italien var att bli bjuden på middag hos en kollega och träffa hans dotter på 9 år.



Jag då - jättedålig på italienska. Hon - sjukt bra lärare. "Miranda man säger ju såhär:" eller "Hehe det där var kul, men det heter.. "



Det var grymt, en extremt tålmodig lärare :) Hon tyckte ju bara att det var kul att hon kunde hjälpa mig, den mycket större flickan. ;)

2009-09-10 @ 09:35:54
URL: http://mirandasminut.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0