italiadabere

Har den här byn invånare? Det är mycket möjligt men jag såg inga. Kanske 50 katter men noll människor. De kanske bara kommer ut när det är fullmåne? Eller så var de inomhus och tittade på Grande Fratello.

Cykling är en enormt stor sport i Italien. Nummer två efter fotboll. Så vad gör man då när vintern kommer och det blir kallt, mörkt, blött och halt att cykla ute? Man tar in cykeln inomhus och cyklar ändå. "Den är dessutom en vacker inredningsdetalj".



Ja ni ser ju själva. "Konstverket".

Detta inlägg tillägnas er som funderar på att ta en sväng förbi Gardasjön eller kanske t.o.m. bosätta er runt dess stränder. Jag har för er räkning gjort lite socialantropologiska efterforskningar för att bättre förstå det lokala lynnet och i detta syfte genomfört ett antal samtal ("intervjuer" om man så vill) vilka resulterat i följande information:

Människorna i Garda är mycket pratsamma och allmänt joviala. Nu menar jag alltså inte "Garda" som i "Gardasjön" utan just byn "Garda" med 3802 invånare. Bardolino däremot, byn 5 km söderut från Garda, bebos av ett mycket inskränkt folk. Det kan ha att göra med att byn är mycket större till antalet (6418) och de alltså inte riktigt har den här broderliga kärleken till sin näste. Annars så vet man ju att bardolineserna mest gillar att festa, helt och hållet i motsatsförhållande alltså till invånarna i Torri, 6 km norr om Garda. De är ett litet lurigt folk som man aldrig riktigt vet var man har. Melankoliska och svårmodiga vandrar de Torris gator och funderar på pengar. Om det tar 5 minuter att lära känna en person från Garda så tar det veckor (kanske månader) att lära känna en torrines.

Detta var informationen jag fick fram och alla kan nu dra sina egna slutsatser om vilket folk som har de mest positiva egenskaperna och därmed vilken plats som med störst fördel bör besökas. Tilläggas ska att författaren till detta inlägg, tillika samtalsanstiftaren själv, (jag alltså) inte hade möjligheten att i någon större mån besöka nämnda byar för att på så att säga empirisk grund kunna bekräfta det ovan sagda. Man skulle alltså utan att på  minsta vis fara med osanning kunna hävda att det rör sig om hörsägen. Informatörerna var dock så säkra på sin sak att inga tvivel bör hysas i frågan.

• milanesare är snobbiga

• genovesare är snåla

• toscaner är roliga

• napoletanare luras

• sicilianare är lata

• folk från vicenza äter katter

Så så var det med den saken.

Det tutas här utanför. Och skriks. Och åks med helikoptrar. Det mullrar och dånar av ödesmättade propellrar. Det är tydligen nåt sportevent. Nåt med fotboll. Galet. San Siro blinkar och blixtrar. Hoppas Milan vinner. För husfridens skull alltså.

Efter en snabbvisit i Bergamo i morse vid sju-tiden har jag hängt och strosat vid Navigli hela dagen. Och när jag säger strosat då menar jag strosat. Jag åt lyx-långfrukost och läste varje artikel i tidningen (vilken tidning undrar ni kanske, jaa det ska jag berätta sen) och tittade ibland upp och begrundade sakernas tillstånd. Vidare betraktade jag hipsterbefolkningen och dess förehavanden. Jag blev också bjuden på en sushilunch och lärde mig väldigt spännande saker om Sardinien och katolska altare. (Dessa två saker hade inget med varandra att göra förutom att min interlokutör satt inne på lite (mycket) info om båda.)

Jag skulle lägga upp kort på allt det här men mitt internet är för segt vid den här tiden så det får bli en klassiker istället. Den här låten passade väldigt bra igår då det spöade ner, men inte så bra idag då det har varit 20 grader och strålande sol. Men man kan ju inte få allt. Håll till godo.

Tadata tadaaaaa. Så nyheterna.

Vi ser: En skakig handkamera som filmar folks skor, folks ryggar och från ett grodperspektiv filmar upp mot en porttelefon och zoomar in namnet som står där. Klipp till en gråtande kvinna med 5 mikrofoner under munnen. Hon gråter och snyter sig med en näsduk. Bredvid står en blek man. Han är ihopbiten och underläppen darrar och efter en liten stund rinner en tår ner på kinden. Bild på ett fotografi på en blond tjej runt 15 år. Det ser ut att vara taget på en solsemester. Flickan är solbränd och ler in i kameran. Hon ser glad ut. Sen skakiga handkameran igen. Den här gången filmas husvagnar i ett nomadläger och flyttas sedan till ilskna rödljus. Allt är suddigt och skakigt.

Vi hör: Sorglig musik. Mycket sorglig. En dramatisk kvinnoröst berättar: "Skrattgropar och stora nyfikna ögon. Nyfikna på världen och framtiden som låg framför hennes fötter. Maria var en duktig och snäll flicka som hela byn älskade, hon matade fattiga och gamla på sin fritid och skrattade hela tiden. Hon gick i skolan och var jätteduktig och oskyldig. På lördagen blev hennes unga liv taget av en full rumän. Han har varit i Italien i 5 år utan jobb eller uppehållstillstånd. Han levde i smuts i ett zigienarläger där alla förmodligen stjäl istället för att jobba. Och så lördagskvällen. Efter flera drinkar med andra zigienare sätter han sig i sin begagnade fula bil och kör alldeles för fort. Rödljuset kommer fort och plötsligt och i sin berusning ser han det inte och inte heller lilla Maria som tillsammans med sina tjejkompisar är ute och tar sina första darrande steg i ett nytt liv på väg in i vuxenvärlden. Ett liv som krossas genast. På några sekunder. På söndagen begravdes maria i den kyrka hon döptes i och antagligen skulle ha vigts i om hon fått leva. Men i stället för den vita skruden, passande för hennes obefläckade uppenbarelse, var det hennes änglaansikte som var vitt i kistan där hon låg, omgiven av gråtande släktingar som skrek ut sin sorg över ett liv som tog slut innan det tagit fart och lyft. Nu är det bara lilla vackra maria som har fått flyga. Till himmelen."

Nu får ni gissa. Var det här en (påhittad förvisso) kopia av TV4-nyheterna (Sveriges största va?) eller Tg5 (Italiens största va?)?

Den som gissar rätt får lite speck som jag har över sen helgen.

Det blev en ny region i helgen. Abruzzo, hav och berg i en och samma överraskning. Sprakande färger blandades med dova i den lilla bergsbyn som tog emot oss. Nu är jag tillbaka i Milano där regnet öser ner.

Ett litet axplock bara av vad jag har ätit de senaste dagarna.









Jag trodde att jag aldrig mer skulle vilja äta men se där så fel man kan ha.

De närmaste 3-4 veckorna blir det mer lyftkranar och conches än vallmoblommor och linguine allo scoglio. Får se hur mycket kontakt jag lyckas hålla i det hela. Kommar befinna mig på ett flytande litet Italien ute på ett stort hav. Vi håller tummarna.



I'll be back.

Var på bröllop där min kompis gifte sig. Hon är en"wedding planner" så allt var perfekt in i minsta detalj.

Som den lilla Bianchinan som hon färdades i till bröllopet..



som bordet med confetti - bröllopsgodiset - i olika smaker, förberett av med hjälp av alla tjejer kvällen innan den stora dagen..



till den lilla brudnäbben..



till platsen...







och så brudparet förstås...



sen var det dags för mat som sköttes av en catering..





det blev bland annat zucchiniblommor som friterades framför ögonen på oss och sedan kunde ätas ljumma och frasiga



sen fanns det sådana här små bakelser också..



men det var ju bara antipaston..



sen var det dags för bröllopstårta och en efterrättsbuffé. hade man plats efter den kunde man hugga in på choklad och kaffe..





och allt detta dekorerat med fantastiska blomsterdekorationer...





sedan fest och mååånga lååånga diskussioner om Livet fram tills gryningen.

Tittar på Berlusconis direktsända framträdande i Porta a Porta och förutom det direkt politiska innehållet som det finns mycket att säga om finns det några saker som jag slås av:

• Det ironiska i att sitta i RAI ett av de mest Berlusconivänliga programmen någonsin och utropa: "Säg mig ETT enda program på RAI som inte är helt emot mig!! ETT enda!"
• Enligt premiärminstern är Italiens 73:e plats på listan över pressfrihet en åsikt.
• Det är även en brottslig åsikt i egenskap av "oitaliensk".
• Det är han och hans sida av politiken inte ensamma om att tycka.
• Till försvar för den egna personen och dess kompetens används omväxlande taktikerna att hånfullt småle, med sorgsen uppsyn ynkligt darra på rösten och att utropa "jag är ju en diktator!" för att sedan håva in skrattsalvorna.
• Han är otroligt skicklig.
• Han slår lite huvudet på spiken när han ska försäkra att det inte var hans idé att flytta det vänstersympatiserande programmet Ballarò och själv ta plats i detta högervänliga program och förklarar att han faktiskt också har ett fotbollslag som spelar ikväll och att han mycket hellre skulle titta på den matchen än att sitta i TV och prata. Kommer flera gånger tillbaka till formuleringarna: "..som tidningsutgivare tycker jag..", "...som premiärminister måste jag säga..", "..som VD för ett av de största TVnäten så anser jag.."
• För att visa på den sittande regerings förträfflighet mäter man hela tiden med det förflutna, aldrig med hur bra det skulle kunna vara om..
• Berlusconi ser med våld (han är ju diktator!) till att få läsa upp en text av något religöst överhuvud som säger att "folket inte bryr sig om politikens sterila språk", eftersom den är så vacker och positiv.

Och för er som inte visste det så handlar vänsterns önskan om en snällare flyktingpolitik inte om humanitet utan det är ett enkelt sätt att med dessa 2-3 miljoner människor skaffa röster.


ps. Milan vann matchen. ds.

I fjol kom filmen "the Curious Case of Benjamin Button" som handlar om en man som föds gammal och dör som spädbarn. Han blir alltså yngre för varje dag som går.





Just saying.

Skrev för ett tag sen om Saviano, i Sverige känd som den modige pojken som skrev om camorran i Neapel och dess kopplingar till övriga världen. I Italien är han långt ifrån så populär som han är i Sverige dock. Han betraktas av många som en förrädare som talar illa om Italien och Neapel utomlands. 'Paradoxalt nog så anses man inte älska sitt land och hembygd om man berättar om de negativa aspekterna av dessa. Saviano själv har ju alltid sagt att det är inte hans text som är farlig utan det är att så många har läst den




Nu i helgen drog diskussionerna igång igen och argumentet mot författaren den här gången var att han hade skott sig på misären och sen dragit därifrån med sina miljarder och nu kunde sitta och skrocka och gnugga händer åt morden och droghandeln. Jag blev uppfattad som en mycket naiv svensk som på allvar gick på snacket om att det var så synd om honom och att han levde ett ovärdigt liv i ensamhet med bara livvakterna som sällskap och ett virtuellt stöd från världens intellektuella. "Efter alla sålda böcker och filmen så kan han ju bara flyga ner sin familj och polare till nån ö i karibien där de sen kan sippa mojitos utan att tänka mer på Neapel och problemen där." Hans skuld skulle alltså vara att ha tjänat för mycket pengar på andras död och sorg istället för journalisterna som lever och verkar i Neapel, tjänar 1500 euro i månaden, är lika mordhotade de och dessutom verkligen gör skillnad för neapelborna.

Jag tycker att den här hållningen är så intressant för det visar på stoltheten hos Savianos motståndare vilken på ett sätt är förståelig och beundransvärd, men ännu mer intressant blir den pga att de fortfarande identifierar sig med med mafian, camorran osv. Den är så pass insyltad i samhället att folk inte kan isolera den som ett yttre, ondskefullt fenomen som måste bort. Det ses alltså inte som något postivit att hela världen får upp ögonen för problemet. Istället tar folk åt sig och blir sårade för att man talar illa om dem och deras land. I panni sporchi si lavano in famiglia!

Ingen har väl missat den här lilla pärlan? Chockumentären om Sverige sett från en italiensk synvinkel. En italiensk "Videocracy" kan vi säga.

Hittade inte min favorit om Systembolaget men den här snutten om möhippor - Swedish style- är också en godbit.



Jojo den här kanske din svärmor har sett..?

I Venedig hittade jag denna fina text.

"Se la forma scompare la sua radice è eterna"

(Om formen försvinner är roten evig)



Mannen på bilden har inget med texten att göra.

...av den enklare sorten. Det finns ju fina och lyxiga också men jag gillar dessa. Synd att man inte är man och har ett skägg att ansa.